Vet inte riktigt vart jag ska börja berätta så jag börjar med att jag äntligen har fått se familjen Kaluzi's shamba (mark där de odlar saker, oftast åker fast i detta fall lite mer utav en gles skog). De har fått en del gratis i och med att shamban är full av kokospalmer, mangoträd och andra träd. Jag fick se hur Guava växer (träd) och Anna visade stollt upp sina nyplanterade Ananasträd. Det som impade mest på mig var ändå att se hur Cashewnöten växer…
Varje nöt växer ut från en sådan här frukt och det blir bara en enda nöt på varje frukt. Förstå vilket otroligt jobb att plocka frukterna och lossa nöten längst ut för att sedan torka den och rosta på nåt sätt så man kan plocka ut nöten ur sitt skal. Otroligt mycket jobb.
Efter att ha sett denna intressanta frukt måste jag säga att jag aldrig mer vill bli upprörd på om priset på cashewnötter är dyrt, jag tror det är värt varenda krona även om jag kan tänka mig att det mesta av pengarna faktiskt inte går till de som plockat och preparerat nötterna…
Sen kan jag fortsätta min genomgång av roliga saker jag har varit med om…
Jag tog tag i att klippa gräset utanför kyrkan, jag hann inte göra klart för jag började för sent på dagen men jag kan förklara hur det går till. Man behöver ett verktyg som folket här kallar för "slasher" och egentligen ska man bara använda en hand och svinga den som en golfklubba ungefär men jag klarade inte av att nå framgång med endast en hand så jag körde mest med två, likaså en liten flicka som hjälpte mig lite.
Strax efter denna händelse kom ett kärt återseende när jag fick hit mina två PMU-systrar från Kigali i Rwanda och PMU-bröder från Etiopien och Handeni (en liten by här i Tanzania). Vi hade några härliga dagar tillsammans här i Dar och hann både med sol och bad samt djupa samtal på kvällarna. Även ett biobesök för att verkligen roa oss västerlandligt.
En dag tog jag med några ur gruppen hem till mitt hem för att de inte hade sett hur jag har det och vi blev bjudna på god mat.
Det var bara hemhjälpen hemma men det var väldigt trevligt. Vi tog lite bilder när hon lagade mat och jag visade henne lite hur vi ibland gör oss till på foto i Sverige…
Hela vistelsen tillsammans med mina kära älskade PMU-syskon var tämligen tillfredställande så på den "HONKAR" jag för fullt.
För en vecka sedan alltså söndagen förra helgen så höll jag nog min första "predikan" som visserligen inte var proppad med bibelord eller kanske inte följde något mönster som den borde men som verkligen låg på mitt hjärta och som jag längtat i flera veckor efter att få dela med ungdomsgruppen. Rose tolkade mig och jag hoppas att jag nådde fram med budskapet till sen som behövde höra det.
När jag vinkat av första gruppen med kära vänner så bar det av mot Bagamoyo för att träffa gamla goda vänner och möta nya vänner också. Det var dags för missionärsdagarna. Under ett samtal med några av mina andra PMU-syskon som kom till Bagamoyo tog jag reda på vad jag ska kalla mig själv här i landet enligt mitt Visum, enligt Visat är jag missionärs student. Det var nog det bästa benämningen jag hört, en annan av oss var missionär och ytterligare en var volontär. Jag kände att jag verkligen kan identifiera mig själv med att vara missionärs student.
Vi praktikanter fick bo tillsammans i ett äkta afrikanskt hus…
Det var helt okej även om det inte alls på långa vägar var det vi hade väntat oss. Men det kommer nog gå att skratta åt det, om några år… haha skojja bara. Jag sov väldigt gott där inne så det är lugnt.
En eftermiddag åkte jag med min syster Elin in till stan Bagamoyo för att titta lite på hur det ser ut och också kanske kunna knyta samman det hela med ett stycke historia. Det är så nämligen att Bagamoyo är en viktig del av historien som rör sig kring slavhandeln i östafrika. Man fraktade slavar från hela östafrika till just Bagamoyo innan de skickades över havet till Zanzibar för att där säljas som slavar till resten av världen. När jag var på Zanzibar med familjen under nyår så fick vi höra hur slavarna under vandringen mot kusten hoppades kunna fly på ett eller annat sätt och bli fria. Men när de kom fram till Bagamoyo så förstod de att spelet var slut och nu fanns ingen utväg. De sa att namnet betyder: att lägga ner sitt hjärta, eller att hålla sitt hjärta. Jag fick känslan av att det handlade om att allt hopp var ute och nu vill de lämna sitt hjärta kvar där de hade minnen av ett gott liv för de viste att de antingen skulle dö eller bli slavar långt långt borta.
Vi var nere på stranden och såg då där den plats där slavarna stod tjudrade i väntan på att bli hämtad av slavhandlarna.
Sen som avslutning för denna gång blir det en bild som kanske inte alla förstår…
Barakudaaaa!
