slutfaser...

Jag är dålig på att skriva när hela kroppen är i obalans. Det är inte lätt detta för jag går omkring med ett stort vakuum inom mig. Jag längtar verkligen hem och det ska bli så skönt att byta miljö nu för ibland känner jag att mina ansträngningar att komma in i samhället här mest är fåfänga försök mot ett omöjligt mål. Hur man än försöker passa in och bli jämlik så är vi väldigt olika. Kultur är något som verkligen formar oss från första stund vi föds. En sak som jag verkligen känner är att det handlar om alla inställning till omvärlden. Det hjälper inte om jag ger allt för att en relation ska fungera om den andra parten inte bryr som och inte vill kompromissa.
Många gånger råkar jag utför att jag öppet medger fel och brister som jag kan se hemma i Sverige och sedan kan den jag pratar med inte alls se några fel alls med hur människor gör i olika situationer här. Det har retat upp mig många gånger men sedan måste jag ta mig samman. Varför ska de behöva rannsaka sig själva? Det har de ju inte bett om. Det är ju jag som är praktikanten, jag har sökt mig långt bort från alla bekväma situationer hemma eller ens bekväma lösningar här för att möta sjuka svårigheter ansikte mot ansikte. Hur kan jag ha en diskussion med en vän här om huruvida saker fungerar bra eller dåligt hemma när jag först måste förklara hur det är (vilket blir speglat ur mitt perspektiv) och sedan missuppfattas jag och sedan måste jag försöka rätta till allt igen. Det är för krångligt och jag råkar in i grubblerier om hur intresserade de egentligen är.
Det känns ofta så dumt att de ska ta emot mig i deras församling. De ska säga att de vill att jag gör nåt bra i församlingen. Jag ska vara missionären…
Nyligen fick jag klart för mig att mitt visum säger att jag är "missionärs student" och det är ju också intressant. Hur gick jag från att vara väldigt anti just begreppet missionär till att vara missionärs-student? Det var kanske slump, eller så finns det en mening med att det står så i mitt pass… När man träffar många härliga missionärer här nere så blir man väldigt inspirerad att ta steg i riktning att nå målet att nå alla människor med det glada budskapet om Jesus. Det är något jag peppar för nu när jag helt plötsligt kommer vara normal igen bland "de mina" så måste jag rusta upp, prata med människor vidga mig själv för att kunna gå ut och stå upp för Jesus i vårt land. Sen kanske jag kommer spela roll här i Tanzania också, det finns en kärlek som aldrig dör för människor och platser här. Det har nog lagts på mitt hjärta av nån anledning som antagligen är god.
Alla ångestladdade samtal med vänner och annat folk här nere som har gjort att jag känt mig så ensam och långt hemifrån kommer nog att göra mig till en starkare människa till slut ändå.

Jag får tacka Gud för allt som händer mig och sedan försöka att uppdatera bloggen bättre trots att livet känns tungt att bära som det är. Avsked när man inte vet vad det är man kommer hitta nästa gång man kommer hit är väldigt tungt. Som alltid är livet inte så självklart...

Mycket har hänt, igen…
En blod-bank kom till kyrkan för att samla blod. Jag var för rädd för att ge blod, Rose var också för rädd men hon trotsade rädslan och gav så gott hon kunde. Sen att det inte kom ut så mycket blod ur henne är en annan sak, hon har inte blödarsjukan i alla fall…
Gideon skulle ju inte vara sämre han så han pumpade på med blod men sen kom han fram till att det nog gjorde ganska ont i alla fall.

Sen har det ju varit påsk och allt och lillasyster Deborah har kommit hem (!!!) det är underbart eftersom jag annars inte fått träffa henne igen innan jag åker hem. Även mellansyster Salome har kommit hem och hon är superhärlig.

Så till dagens höjdpunkt!!!

Min äldsta vän från detta landet kom äntligen förbi Dar es salaam innan han far tillbaka till Sydafrika där han studerar nu och vi åt lunch tillsammans och pratade minnen.
Fantastiskt trevligt.