Hemma igen.

När jag skapade den här bloggen innan jag reste ut gjorde jag en ganska tydlig Sagan om ringen profil genom att citera nästan exakt namnet på boken "the hobbit"
"THERE AND BACK AGAIN, A GIRL'S TALE OF AFRICA" ( a hobbits tale by Bilbo Baggins)
Det som är lite typiskt nu efteråt är att jag kan citera mera ur de där böckerna för att spegla exakt hur jag känner mig.
När Frodo frågar läsaren efter det stora äventyr han varit på: -Hur plockar man ihop bitarna från sitt gamla liv? När man vet i sitt hjärta att allt har förändrats…
Nu vet jag inte om slutet på citatet blev exakt (kanske kan min vän Jona hjälpa med citatet, eller så är inte repliker hans specialitet) men det är i alla fall så jag känner och se senaste två veckorna har jag försökt med att på något sätt orientera mig i mitt gamla liv eller mitt nya eller vad man nu kan kalla det. Kanske var mitt gamla liv det jag levde i Dar es salaam…
Här följer ett mischmasch av tankar och funderingar som jag haft under min tid efter att jag kommit tillbaka. Osammanhängande eller ej, here we go:

Torsdagen den 29:e april skrev jag det här:
Ja, vem trodde det skulle vara så enkelt? Jag tänkte det skulle riva ut mitt hjärta att lämna min familj i Tanzania. Som skydd tror jag att jag stängde av alla möjliga frekvenser i mig själv… nu sitter jag här och börjar inse att det är något som fattas mig efter tre dagar hemma i fina Sverige. Jag älskar mitt Svea. Men vart är mitt Afrika?

-Längre kom jag inte, jag kom liksom av mig mitt i allt. Nu när jag varit hemma i Sverige i två veckor och blir mer och mer irriterad över någon slags tomhet i kroppen. Den tar upp både hjärta och hjärna. Jag går omkring och gör vissa saker med grymt fokus och andra helt på slentrian. Det bästa med att vara hemma igen är att jag kan vara med alla jag älskar här hemma. Jag har lyckats träffa en bråkdel av alla mina syskon som är utspridda över hela landet. Det är skönt att vara tillbaka i min församling och få titta folk i ögonen och säga hur glad jag är att se dem igen.

Efter ett halvår i Dar es salaam hade jag än en gång fåt det bevisat för mig att jag är grym på att hitta rätt och mitt lokalsinne sviker mig sällan. Döm om min förvåning då när min första tur genom Stockholms tunnelbana efter hemkomsten bjöd på förvirring och förväxling av färdriktning. Jag visste att det såklart är viktigt att kolla noga när man ska ta kliva ombord och tåget kan ha två möjliga färdriktningar vart tåget ska gå egentligen. Jag beslutade att jag skulle åka mot Fruängen. Jag står vid Liljeholmen och så kommer det ett tåg och jag blev ju glad att jag inte behövde vänta så länge på tåget:)
Jag kliver på tåget och sätter mig att slappna av, efter fyra fem stationer inser jag att jag är på tåget mot Norsborg och inte Fruängen. Otroligt förbryllande och jag (full i skratt och lite förvånad) kliver av tåget igen för att åka tillbaka till Liljeholmen och göra ett nytt försök. Jag får inse att man inte kan komma tillbaka och vara precis som förut efter en resa som jag har gjort, allt inom oss som åker ut blir påverkat… till och med lokalsinnet på hemmaplan som vi fått bevisat här.

För att återknyta till första stycket igen, det jag skrev för över en vecka sedan…
Jag har fortfarande inte hittat in till mitt allra innersta, kassavalvet där jag slängde in mitt hjärta och alla känslor så att de inte bara skulle skvimpa ut och spillas på människor i min närhet. Jag hittar varken ut eller in i min tanke- laburint nu men igårkväll när jag gick och la mig så tänkte jag på mina vänner där nere och kunde räkna till två/tre tårar som sakta rann nerför mina kinder… sedan somnade jag. Det kommer inte så mycket.
Kanske är det för att jag lärt mig där nere från en av mina finaste vänner att gråta och fjanta sig över vissa saker som inte går att ändra just nu är väldigt onödigt. Den som går omkring och tänker sig att vara på en viss plats med ett visst sällskap när just den tanken är omöjlig slösar bara bort sin tid och blir för känslig för sitt eget bästa. Han har ju rätt såklart, så jag gråter bara lite och när ingen annan ser mig.

Vi får se vart livet leder mig och var Gud bär mig. Bär mig gör han i alla fall garanterat och jag känner mig trygg och älskad mer än nånsin. Han finns med mig, han finns med alla varje dag.

Gud välsigne er alla!