Anna har en liten affär där hon säljer en massa saker, jag köper mina mobil-pengar där bland annat. Sylvester står i affären alla dagar utom söndagar från väldigt tidigt på morgonen till tio på kvällen. Igår hängde jag med honom en bra stund för det var ingen hemma. Han fick läsa min swahiliordbok och öva svenska ord, jag tror inte han greppade så mycket om jag ska vara ärlig men han visade iallafall intresse och det var ju roligt. (så nu har ajg berättat lite om affären mamma)

Idag tvättade jag en massa kläder, Debora tyckte jag var för dålig på att tvätta så vår nya hemhjälp ställde sig och gjorde om hela mitt arbete, jag tyckte att jag hade lyckats ganska bra men tydligen inte. Hoppas att det här bara var en engångs-grej för att de tror att jag aldrig tvättat för hand förut. Visst att tvätta för hand är inte det lättaste och jag har nog inte det mest ultimata handlaget för det ännu så länge men jag är ICKE så dålig att nå annan ska ställa sig och göra om alltin direkt när jag inte ens blivit klar. Jaja.
Sen åt vi lunch, Ugali (majsgröt) och bönor och spenat. Anna och Jackson sa att de tyckte att jag skulle äta som de (alltså utan bestick) och jag tänkte: ja, varför inte.
Sen tyckte Anna lite synd om stackars vitingen så hon försökte få mig att använda en gaffel ändå men jag vägrade och smarrade i mig hela min portion med bravur och Jackson sa att nu var jag en äkta afrikan. Så det var ju roligt att jag är det -trots att jag inte kan tvätta mina kläder ordentligt.

Sen for jag iväg till Amana (kyrkan) för att vara med på ett bönemöte eller kanske snarare bönesamling för vi var inte så många. När samlingen var slut började jag dra mig hemmåt. När jag åkte taxi hem började jag fundera på en del saker. Jag hade suttit och pratat med Philipo på kontoret en del om skillnaderna mellan Sverige och Tanzania på eftermiddagen och jag kom fram till att det är inte alls så stor skillnad mellan länderna om man kollar på hur människorna är. När jag satt i Taxin och skumpade fram på småvägarna som är helt gropiga och ojämna tänkte jag först på hur mycket jag tycker om att skumpa fram och vänta på att bilen ska få punka eller bensinstopp eller nåt annat härligt afrikanskt.
Om det här området hade varit i Sverige skulle vägen jag åkte på antagligen vara asfalterad och ha gatubelysning. Men för mig skulle ju inte Afrika vara Afrika om alla vägar var asfalterade och hade gatubelysning. Men vem är jag att bestämma hur det ska vara, det är ju som det är därför att det inte finns något annat alternativ. Visst någon väg kanske blir asfalterad här eller där men det är inte det det handlar om egentligen, vad jag menar är att jag börjar inse att det finns väldigt många som önskar att det var på ett annat vis...
Livet här är hårt och det är få som har många valmöjligheter när det kommer till utbildning, jobb, boende. När man har mycket tid att prata med sina nya vänner här och de börjar berätta hur de ser på livet så känner jag mig lite dum för jag tycker ju om att Afrika inte är så som våra länder i väst, men jag vill ju inte att de ska ha det så jobbigt som de har det. Tunga tankar.
Men detta är också en del av mitt uppdrag här, jag ville åka hit för att lära mig se hur det är här och för att prata med människor och höra deras tankar. Nu får jag det och kommer verkligen ha mycket att tänka på under mina månder här.

Vad det gäller trafik igen så måste jag bara dela med mig av en text som stod bak på en daladala i stan: "IT WILL TAKE TIME" när jag läte det tänktejag bara: Oh yes indeedey! Det var sanningens ord det.

Det var allt för idag tror jag, imorgon ska jag ta det lugnt på förmiddagen för på kvällen blir det overnight och då ska jag vara där där där hade jag tänkt. Jag har lovat Abraham (en ungdomsledare) att bjuda in alla jag kan så hjärtligt välkomna allihopa om ni skulle råka ha vägarna förbi.

Jumatano-onsdag

Igår blev en väldigt lång dag som slutade med en väldigt utdragen hemresa från kyrkan. Lite segt men som lite plåster på såren så fick jag en god nattsömn, jag kom på att jag skulle testa att lägga en handduk på kudden för att det inte skulle bli så vått och det gick strålande.
Men jag var ändå ganska trött när jag vaknade och sov nästan till nio.
Sen önskade jag att jag skulle få stanna hemma men pastorn ville att jag skulle åka till kyrkan så det var bara att traska iväg till vägen för att ta en minibuss. Nu börjar allt kännas ganska vant. Jag vet vart jag ska gå och jag vet vart jag ska kliva av. Jag vet att jag har all tid i världen på mig för att det är allmänt kännt att det inte går att styra över trafiken här i africa.

Idag i kyrkan har jag suttit och skrivit in en text i ett powerpoint-dokument som ska användas på söndagsgudstjänsten. Jag får tydligen bidra till predikningarna med mina visdomsord och kloka tankar, det är kanske lite konstigt att tänka sig att jag har nåt att ge men tydligen så...

Jag begav mig hem ganska tidigt för jag hade gjort det jag skulle. Bussen kommer och jag hoppar på för jag har faktiskt ganska bra koll på vart jag kommer hamna med en hel del bussar numera. Idag gick resan till "feri" (färjan) ganska fort tror jag, inte alltför långa väntetider och jag hade sittplats också. Han som ropar åt folk att åka med sa typ till mig (på swahili): "Du viting det finns en ledig plats längst bak i bussen, sätt dig där du."
På ett ställe där bussen stannade till såg jag en syn som jag inte ser så jätte ofta här men som jag absolut aldrig ser hemma. Två medelålders män (som jag tror var parkeringsvakter eller nåt) gick och höll varandra i handen, alltså verkligen höll i handen och inte bara skaka hand. Det är helt normalt här, jag blev supersugen på att ta en bild men det där är något som man måste uppleva "in real life" för att förstå hur det är. Om jag tagit en bild skulle ni kanske tro att den var fixad. (ps/ männen var inte ett par, par håller inte handen här för det mesta, de var bara goda vänner)
På den sista daladalan var det knökat med folk och jag fick stå upp i mitten av bussen typ. Jag sa till "inkastaren" innan jag klev på att jag skulle till maweni (han trodde först att jag skulle till kipepeo beach (turist-hak nummer ett) men då rättade jag honom och sa då maweni.) Sen hör jag honom ropa nu är vi i maweni! Men ingen mer än jag skulle tydligen av och jag hann inte fatta det innan de började åka igen. Då kved jag lite hysteriskt: ehm STOP! Och en man som stog bredvid mig sa (på swahili) nåt i stil med, men ska du av här? (ja det ska jag) så ropade han till killen vid dörren: Hörrö vi har en viting som ska av här!!
Det var lite roligt hur han sa det och sen när jag klev av så bad dörr-killen om ursäkt och jag sa att jo visst, men bara för den här gången. Haha.

Jaja livet är härligt och sedan gick jag och hängde med Sylvester i den lilla affären. (om jag inte berättat om den lilla affären tidigare så får ni säga till mig, jag har inte koll på vad jag berättat.)

Nu ska jag tvätta underkläder och sen tvätta mig och sova. Imorgon kväll är det bönemöte i kyrkan.
Kram på er!!

far och flyg! med längtan efter vind och regn.

Jag ska snart iväg för att träffa en svensk tjej i stan men ville kolla mina mejl först och världens snällaste Jackson låter mig sno internet av honom för en stund.
Igår eftermiddag hämtade Anna Jackson och Debora upp mig vid kyrkan så jag fick åka med dem hem. Det var grymt. Jackson är en utomordentlig bilförare och han lyckades vejja för ett flertal galna bilister och därmed förhindra diverse krockar som hade kunnat inträffa.
Igår pratade jag lite med Abel om vad jag ska göra här i kyrkan. Jag kan säga att det har kommit upp lite saker som jag känner att jag vill ta tag i. Bland annat att se till att ungdomarna börjar umgås mer och se mindre på tv när de kommer till centret (just nu finns det bara en tv som underhållning och inget annat, de som känner mig sen barnsben kanske vet att jag har en tendens att paralyseras av tv-aparater så för min egen skull vill jag också att tv:n tas hädan.)
Om ni har förslag på bra och roliga sällskapslekar så får ni gärna mejla dem till mig:

linnea.akesson@gmail.com

Skriv gärna hur lekarna går till också så det inte finns nån risk att jag inte kan leken.
Jag planerar också att idag söka runt lite på stan och se vad det finns för utbud av leksaker här i Dar.
Jag fick frågan här på bloggen vad som är min uppgift och uppgiften är väl i stort att finnas med i församlingen och på centret och se verksamheten och vara en del av den på olika sätt. Med tiden kommer ni kunna se vad det blir av det. Jag hoppas att jag kan vara en bra berättare.

Jag hoppas att ni hjälper till att be om regn över Östafrica fortfarande, det är dåligt med det just nu, det kom regn en dag typ i fredags eller lördags och då låg vattenpölarna kvar ganska länge men sen dess har regnet lyst med sin frånvaro (verkligen lyst alltså= solen) så jag hoppas på ett slut på torkan.
Tack för hjälp i bön.

Nu ska jag bege mig till stan.
Kram kram!!

En sån dag...

Ja sanna mina ord. Idag började med en kalldusch och hårtvätt vilket verkligen piggade upp. Jag vaknade av att Sylvester krattade fint på tomten efter störtregnet igår. Sen åt jag lite frulle och snart var det dax att åka till kyrkan. Jag gick ut för att sätta mig i fotöljen som står utanför köksingången och sätta på mig mina sandaler. När jag sätter mig ner brakar hela stolen ihop under mig och det var högst oväntat. Jag ser att gardinen dras ifrån i Sylvesters fönster och förstår att jag är iaktagen. Det är bara att skratta åt alltihop. Jag passar även på att ge Debora någonting att skratta åt så jag ropar på henne och förklarar att jag nog verkligen behöver gå ner i vikt eftersom jag nu börjar förstöra möblemanget. Hon får sig som sagt ett gott skratt. Sen går vi och har en liten Foto-session med Mama Annas apelsinträd, detta för att jag tänker att det kan göra min lilla mamma en smula avis...

Sen for vi till kyrkan och lyssnade till en tämligen hetsig predikan om kraft... tror jag iallafall att det var. Efter mötet fick jag äntligen träffa och klämma lite på mina nya vänner och skvallra lite med dem. Jag hade också ett mycket givande samtal med en utav dem och vi utbytte lite idéer med varandra. Mycket givande. Sen gick vi och åt lunch.

När jag kom tillbaka till kyrkan så sa Rose (en kompis som jobbar på kontoret) att de skulle åka några stycken hem till Abel för att se hur Rebecka mådde. Hon frågade om jag ville hänga på eftersom att Abel och jag bor grannar. Jag trodde jag tackade ja och hon sprang ut. Sen hittade jag inte henne igen så de drog väldigt snabbt. Jag blev kvar att prata med några en stund till men sen bestämde jag mig för att jag var trött och ville hem. Jag gick ut för att få tag på en Daladala men ingen skulle till färjan. Med lätt panik stod jag där och kände inte alls för att ta en taxi, det är svindyrt. Så kom en utav killarna i kyrkan ut och pratade en stund och han försökte komma på vart jag kunde åka istället typ. Jag blev lite chockad över att han ville föreslå mig att åka nånstanns som jag aldrig varit förut och där byta åt nåt annat håll, nejtack tänkte jag.

Jag beslutade att jag skulle åka till "Posta" för därifrån tänkte jag mig att jag skulle kunna hitta till färjan på egen hand. Sagt och gjort!

Jag tror att minibussen jag satte mig på hade fått punktering eller något på båda bakhjulen för det skumpade nåt så vansinnigt. Väl framme vid "posta" klev jag av och fokuserade blicken på nåt i fjärran föremål och började gå, nån kille som säkert ville sälja saker försökte stoppa mig och jag sa att jag ville inget ha och ville att han skulle låta mig va. Tillslut skrek han efter mig: -Where are you from? Norwey? Sweden? Hej-hurmårdu?-vartskadu?-hejdå?

Jag blev lite full i skratt och ropade tillbaka: -Hejdå!

Det var lätt att hitta till färjan och förhoppningsvis har nu Dar es Salaam krympt lite till i min värld. Jag fick vänta jättelänge på färjan och väl på andra sidan tog jag en daladala till och hade sedan bara en två kilometers promenad kvar tills jag skulle nå hemmets trygga vrå. (behöver jag säga att jag redan var trött?) Jag hoppade av bussen och började gå. Som tur var så hittade jag hem (tack mamma, tror jag, för mitt överlägsna lokalsinne) och kom hem efter två timmar typ.

fjuh vilken pärs! Men det var det värt. Imorgon ska jag på't igen och det med stor framgång hoppas jag. tihi.

Väl mött allesammans!

Kramar från en friskare svenne i söder.

Tråkigt att säga...

Men jag beslutade mig för att stanna hemma och missa böne-natten igårkväll. Jag ville verkligen åka dit egentligen men det föll sig inte bättre än att jag kände mig lite sämre mot kvällen och ville inte åka in till stan för att sedan vara vaken en hel natt. Vet inte om det var ett klokt eller mindre klokt beslut. Idag mår jag typ inte bättre. Jag är väldigt snorig. Men förhoppningsvis lönar det sig att jag vilar.

Det om ett dunder regn nu på morgonen och det lämnade efter sig några vattenpölar på innergården. Jag satt en stund och tittade på dem, lycklig över hur Gud hör bön för vi bad om regn häromkvällen. Dock så regnade det inte så länge som jag tror det skulle behövas. Men förhoppningsvis drog regnet vidare till de ställen där det behövs mer än här. Fortsätt att be ni där hemma.

Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag har något roligt att dela med er!
Kram kram!

Overnight

Igårkväll kom Abel och Rebecka över till oss och ville be för mig, så att jag skulle bli friskare. Jag sov bättre inatt och blev inte lika kall som tidigare nätter så nåt gjorde Gud iallafall. Nu får vi se om jag pallar fara till "Overnight" ikväll. Kan hända så mår jag trots allt bäst om jag inte åker, men det är viktigt att vara med på ungdomssamlingarna så jag får träffa ungdomarna.

Abel sa imorse att det antagligen blir en bra kväll ikväll så lite sugen är jag ju på att se hur det blir. Men jag ska låta dagen ha sin gång.
Idag ska jag ta min sjunde lariam tablet. Det går riktigt bra med den där medicinen och jag känner mig inte så rädd att få malaria trots att alla runt omkring här tycks få den till och från som jag redan nämt.

Idag började jag packa ur mina väskor. Jag behöver ju faktiskt inte leva i en resväska i ett halvår bara för att jag inte är hemma i min lägnhet. Så jag har lagt kläder på lite hyllor i min garderob och ska snart ställa i ordning på skrivbordet med mina böcker. Anna sa att hon skulle städa senare och då är det ju ganska shysst av mig att röjja undan mina saker som ligger spridda över halva rummet. (Mamma kanske blir det ordning på mig här i Africa) Man kan ju drömma iallafall.
Just nu städar jag dock inte, jag sitter och pumpar svensk-disco-härlig-musik i arbetsrummet. Pacific för hela slanten. Feels good. Jag försökte även få till lite Mr Ljungblahd men det gick inte riktigt vägen.
Utanför fönstret ser jag kossor och getter som går och betar, eller om det är får... Jag är inte helt säker. Men bräker gör de likväl. Det är fridfullt här och jag önskar mig helt frisk så snart som möjligt.

Lite smolk i bägarn kan man tycka.

Kära älskade läsare!
Jag har ett böneämne tror jag. Jag har en förkylning på ingång och det är inte helt lätt att bara slå det ifrån sig. Jag tror mitt största problem är att jag aldrig blir torr. Svetten lackar dag som natt och jag försöker torka av mig men håret är blött och kroppen är blöt.
Jag vill att ni ber för att jag ska må bättre. Svetten behöver inte vara ett problem sedan men just nu kyler den av mig för mkt.
Det är absolut ingen fara med mig och det är ju helt naturligt att reagera på väder och allt. Det är bara lite smolk i bägarn som man säger.
Vad som då är värre och nåt ni kan be för är hur alla här tycks dra på sig malaria titt som tätt, det är inte så bra och det tar folk ur spel för några dagar så arbetet blir lite lidande, inte för min del men för dem.
Be gärna för att det ska komma mycket regn över tanzania nu också, jag har hört att det börjat regna i Kenya nu men det behövs över hela östafrika. Människor i morogoro (en region lite sydväst om Dar es salaam) svälter nu på grund av att det inte finns nåt vatten och därav inte heller nån mat. De måste få hjälp. och framför allt måste de få vatten.

Nu till nåt lite roligare, pastor Abel och hans familj bor granne med mig och de har både kattungar (I like) och hundvalpar (också de väldigt söta) och Mellanflickan i familjen (Brenda) visade stollt upp hundvalparna för mig och berättade att den ena var hennes. Hon är 10 år (alltså lika gammal som min kusin Elin och jag tänkte på dig Elin för du hade nog kunnat ha jätteroligt med Brenda och hundvalparna, synd att du inte är här).
En utan kattungarna klättrade upp på mig och pep som om dess liv sakta höll på att rinna ut. så ville den inte släppa taget så Brenda fick hjälpa mig loss. Jaja. Djur i all ära, nu ska jag gå att dricka lite frukost te.

Fortsätt att skriva kommentarer, det är väldigt roligt att få!
Kram Kram!

Här! mina vänner ser ni maten som jag väntade nästan en timme på idag. Det var säkert värt det tänker n i säkert nu...

Jag kan ärligt säga att det enda som var värt att vänta på var köttet (mishkaki heter det) det andra var så att säga blaha blaha enligt mig. Grejen var att jag var inte speciellt hungrig när jag beställde men hann bli det medans jag väntade och det gjorde mig irriterad för jag hade kunnat åka hem en timme tidigare och ätit nåt hemma. jaja, jag fick iallafall i mig något och sedan åkte jag hem.

Det var nog första dagen idag som jag var med om några incidenter. Just den där matgrejen kan ju vara så typiskt africa. Men nu till den andra grejen. Det hände faktiskt redan på morgonen när jag åkte daladala till "jobbet" . En lastbil med jättestor last körde lite för nära minibussen och ena backspegeln rök och till på köpet rakt in i förarens fönster så spegeln gick sönder och rutan också... Haha helt sjukt, och det var ju bara att köra vidare för oss. Jag kom iallafall fram ordentlitg och det gick hur bra som helst att korsa vägen idag. Jag kommer nog inte dö vid den vägen (som jag trodde först) och med den insikten kommer jag spara mycket pengar. Idag åkte jag också helt på egen hand hemmifrån och tillbaka igen. Det känns stort att jag faktiskt kan det. De första dagarna här tänkte jag lite: -hur tusan ska detta gå?! men se det går ju finnemang det.

Det är bara att tacka Gud och gneta vidare.

over and out!

En kortis innan jag drar till stan.

Hej på er!
Hoppas ni gillade mitt skitlånga inlägg igår, idag blir det lite kortare. Jag tänkte bara att jag skulle berätta för er (och speciellt kanske Emma som kommer veta precis vad jag pratar om eftersom att vi inväntat detta tillsammans många gånger) Nu har min "lös-i-magen-period" kommit igång, det känns skönt att veta att allt är som det brukar vara och jag kan med glädje tömma min kropp med jämna mellanrum.

Alltså en vecka in i matchen och min kropp är med i processen. Nu är det frukostdax.
Kram!

En vecka i Tanzania

Det blev inga bilder på overnight, jag tog bara typ en... när de spelade. Men den blev inte bra så där går det. men jag ska göra bättre nästa gång.

Jag tog några bilder i kyrkan idag däremot. Som jag tänkte jag skulle visa för er. Såhär ser det ut längst fram i kyrkan, jag tycker om målningen på väggen, tror den föreställer några som lovsjunger Gud på stranden. fint.

Det kom ett par till kyrkan som nyss hade gift sig och det blev ett litet firande och hissande av brud och brudgum, äkta afrikanskt glädjerus fick jag smaka på och där stog jag och kände mig stel och tråkig. kanske kommer jag att bli mer lik dem om ett tag och också balla ur av glädje sådär.

Nu har jag varit en vecka i Tanzania och jag inser att jag inte förstått att jag ska vara här LÄNGE för nu börjar jag känna mig stressad att inte hinna ta in alla intryck och allt. Typ som om jag skulle hem om nån vecka. Men jag ska ju inte hem. Det här är ju mitt hem nu, det kan snart bli dax att förstå det och inte bara säga det till sig själv hela tiden.

I fredags natt var jag på "Overnight" som ni säkert redan läst nåt om. Det var en old fashion-bönenatt (som mamma sa när jag berättade för henne om det hela) som vi tydligen hade i sverige förr i tiden. Jag ska säga att hela grejen är faktiskt en ganska trevlig grej som vi borde ha hemma också. Men kanske inte varje vecka utan kanske en gång i månaden eller så. (SIDOSPÅR: Abel berättade för mig idag att de förut bara hade det en gång i månaden och att det var en väldig uppslutning till det)

-back on track:

Det började klockan 22:00 (eller klockan fyra som man säger här enligt swahili-tid) och då hade vi en liten samling och Abraham (som är bror till Abel, Abel själv hade malaria och kunde inte vara med på grund av sin medicinering) han pratade om bön och vi hade lite samtal kring hur vi ber och varför vi ber och också varför vi ofta ber OM saker. Att vi vill ha hjälp eller ha nåt annat. Abraham sa att eftersom ordet för bön på swahili betyder att man ber om saker, och inte att man tackar för saker eller så. Därför blir det lätt att man inte tackar för allt gott Gud gjort eller att man lovsjunger honom utan istället ber honom om mer, mer hjälp, mer välsignelse eller liknande. Han menade att det är viktigt att komma ihåg att Gud är värd mer än bara hjälpa i vår nöd. Det var en bra stund. Sedan var det lite lovsångs-time och jag gick ut en stund och fläktade mig i nattluften. Sedan var det bönestund och vi bad enskilt först och sedan tillsammans.

Sen drack vi te. Och sen skulle de börja spela musk. jag gick in på Offisi och pratade lite med en kompis om hur olika saker är i sverige i förhållande till Tanzania, mycket trevligt. Sen var det morgon och jag och Deborah åkte hem.

När jag kom hem hade Mama Anna bäddat rent i min säng och jag blev så varm i hjärtat. Hon är underbar. Jag sov i några timmar och sedan skypade jag i två timmar med Matlida. Om ni vill prata nån gång så lägg gärna till mig, linnea.akesson1 heter jag där och har ni tur så kan vi få en liten pratstund. Igår var det en väldigt soft dag, jag borde kanske ha sovit men det kändes som att jag inte behövde det. jag gick och la mig tidigt på kvällen istället.

Idag var jag i kyrkan på min andra gudstjänst i pingstkyrka i Tanzania. Det var en bra och föredömligt lagom lång gudstjänst. Efter mötet blev jag upphämtad av Per Lilja som är utsänd av PMU och bor med sin fru Lena och deras två barn i Dar es Salaam. Jag var hembjuden till dem på lunch vilket var mycket trevligt. Vi pratade mycket och det var skönt att prata lite svenska, annars blir det att jag pratar mest svenska med mig själv -i mitt huvud- och det är lite insane-varning på det så det är bra att ha per och lena nära.

Sen körde Per mig till Färjan (i sin monstertruck till bil, STOR) och ajg ringde efter taxi till andra sidan. Jag klarar av färjan och allt bra men ännu känns det för mycket viting över mig. jag ska fundera på vart skon klämmer så ska jag lossa lite på skosnöret och släppa lös vad det nu är som skulle göra att jag kände mig helt i hamn med livet som African-lady (sara! Jag kanske ska bli: "old African mama drinking tea in the morning", vad tror du om det?)

Imorgon ska jag till kyrkan och hänga på kontoret med Rose och Filippo, NICE.

Puss och kram på er.

(ps/ Moster, jag har inte adressen ännu.)

Jag och Debora

äter lunch: Chipsi na kuku.

Titta Johanna och Isan! Älgaspelet är på plats. Vi testade det häromkvällen och det var tämligen tjusigt, jag hade dock tyckt det var roligare om det hade plingat lite.

Här är vardagsrummet. en trevlig plats att hänga på. specielt i de leopardmönstrade sofforna...

Här är

matplatsen

sedd från

vardagsrummet.

Min toalett och dusch!
Och här under är min säng.

Jag ska öva mig på att lägga in bilder. Det här blev en enda röra. Samahani sana! (ursäkta så mycket.)

Ikväll är det tänkt att jag ska medverka på "overnight", det är typ som "inside out" i Filadelfiakyrkan stockholm bara det att du är där HELA natten, kanske något vi borde ta till oss... jag ska ge en så utförlig rapport jag kan om natten sen. Ett är säkert och det är att jag kommer vara sjukligt trött efteråt.

Glid i frid allesammans!

torsdag i stan.

Ikväll har vi elektricitet och jag tänkte att jag skulle uppdatera lite. Igår var det ”Nyerere-day” den dagen är de flesta lediga för att minnas Julius Nyereres döds-dag. Jag spenderade dagen tillsammans med Debora här hemma och vi hade en riktigt skön dag. Idag åkte jag med Abel till Kyrkan och satt på kontoret med Phillipo, Rosie och Glorie. Sen bestämde jag mig för att åka hem på egen hand för att se hur det gick och för att inte komma hem för sent.

Jag hoppade på en daladala och åkte mot färjan. Det är roligt att se hur alla kör. Jag kan inte sluta att fascineras över deras teknik. Det är som att alla är boskaps fösare från början och att de inte har slutat vara det. När han som körde min daladala tyckte att den framför körde för långsamt och var ivägen då körde han bara upp vid sidan av den framför och ”daskade till” minibussen i ”rumpan” som om det vore en lat ko eller elefant snarare kanske. Och så körde den framför en bit. De hanterar inte fordon som vi gör. Här är de mer levande, de kan ta sig fram nästan överallt och gör det också.

Jaja jag kom fram lagom till en färja och allt gick bra. På andra sidan väntade Debora med en taxi och vi kom hem precis innan solen gick ner. Nu sitter jag och skriver till er och skypar med sara.

Glömde berätta vad jag gör ikväll!!

Det är tv-kväll.
Tanzanska versionen av Idol är på tv och vi är bänkade. Det är lite roligt att det finns överallt inte sant?

här heter programmet "Bongo"

Jumanne

Kära läsare igen!

Idag har jag träffat många nya människor, det kommer bli lite knivigt att komma ihåg alla namn men jag hoppas jag ska lyckas. Det som tog upp största delen utan dagen måste jag berätta för er!!

För att komma in till stan måste vi åka en färja (som jag redan nämnt) och idag när vi kom dit i bilen så visade det sig att bryggan på ena sidan hade gått sönder så de kunde bara använda den ena sidan. Alltså fick bilarna köra på och sen när färjan kom till andra sidan var den tvungen att vända sig och bilarna fick köra av från den baklänges. Detta gjorde att det tog extremt lång tid för varje tur. Vi satt i två timmar och väntade på att vi skulle komma på färjan. Sen kom Pastor Abel och jag följde med honom istället till fots. Då kom vi med färjan och kom över till andra sidan.

Det var sjukligt mycket bilar idag också och jag vet inte varför alla måste ta bil. I och för sig tar inte alla bil eftersom det är sjukt många som går också. Men jag trodde nästan jag skulle dö nu ikväll när min nya kompis Elisabet tog med mig till ett ställe ganska nära kyrkan men vi var tvungna att korsa den stora vägen. När vi skulle tillbaka var det redan mörkt och eftersom det inte finns några gatulampor på många platser i Dar så är det bara en hög med ljus som kommer susande mot en när man står vid vägkanten, sånt gillar inte jag. Jag är ju tant för tusan! Jag tror att jag ser till att inte följa med på sådana upptåg nåt mer. I alla fall inte där det inte finns något övergångsställe… jag tycker det är otrevligt nog som det är redan när det är ljust. Jaja nog med elände.

När jag och Abel var på väg hem tog vi en Bajaj från färjan och hem. Det var ju intressant. En bajaj är som en sån där cykeltaxi fast som en moppe istället. Det kändes INTE stabilt kan jag ju säga, men det var ändå kul att pröva, kanske hade det varit ännu roligare om det inte hade varit så mörkt. Jag har hört att det ska vara dåligt att vara ute när det är mörkt. Tant som jag är så hakar jag upp mig lite på sådant. Men allt gick bra och nu är jag hemma igen.

Först var det tänkt och schemalagt att jag skulle vara med på olika klasser imorgon men sedan kom Abel på att det är ”Nyerere-day” imorgon så jag är ledig… tjoho!Antagligen tar Debora med mig till stranden. Debora är dotter i familjen jag bor hos. Det kan nog bli trevligt.

Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte. Väl mött alla!

Inga bilder men likväl en hel hög med text, längst ner finns mitt nummer!

Kära bloggläsare!

Hur har resan gått kanske ni undrar, den gick väl så bra som en flygresa kan gå… Eller nej förresten, det var ganska segt faktiskt. Det bästa med resan var att jag fick se London från luften och drömma mig bort en stund. Men i övrigt var resan mest jobbig. En annan ljuspunkt var middagen vi fick på flighten från heathrow, kycklingpasta med färsk sallad och sen en jätte-smarrig kaka till efteråt som bestod av typ kladdkaka-botten och chokladpudding över… mumma!!

Men nog nu om den hemska flygresan! Jag kom ju faktiskt fram också!

När jag klev ut från flygplatsen så kom det upp en man till mig och frågade om det var jag som var Linnéa, jag kunde ju inte säga nej:P så jag sa att det var jag. Det var Jackson som hade kommit fram till mig och sen följde jag med honom och Anna till deras bil och vi åkte mot hemmet. Huset jag bor i ligger en ganska bra bit utanför stadskärnan om man säger så, vi måste åka en färja över sundet och sedan bil några minuter. Det är ett väldigt fint hus som känns väldigt tryggt och bra, vi har vakthundar som springer runt huset och en hög mur.

När jag tvättat mig lite och bytt kläder åt vi frukost och sedan åkte vi till kyrkan för att presentera mig och lite så. Vid det här laget började jag känna mig ganska trött eftersom jag inte hade sovit alls nästan sedan jag gick upp på lördag morgon (jag hade den sämsta tänkbara platsen på flygplanet). Under predikan började jag blinka till mer och mer så vi åkte innan det var slut men jag hann träffa ett missionärspar som jag ska ha kontakt med här nere och ta deras nummer innan jag gick.När vi väl kom hem igen fick jag god mat och sedan gick jag och la mig. Klockan var bara tre på eftermiddagen men jag somnade som en stock och vaknade typ tre och en halv timma senare.
Det första jag tänkte när jag vaknade var: Oj har jag sovit hela natten och det är morgon nu? Och då fick jag lite panik nästan för jag hade inte tagit ner myggnätet (och man vet ju att det är otroligt viktigt att sova under myggnät om man vill undvika malaria) men så kom jag på det smarta att kolla vad klockan var och då var den bara sex på kvällen. Så jag lyssnade på lite musik och sen bestämde jag mig för att somna om och jag tog ner myggnätet.

Idag (Måndag) har vi tagit det ganska lugnt först frukost och sedan bestämdes det att vi skulle åka in till stan för att ordna med lite saker. Jag skulle växla lite pengar och sedan skulle vi hämta mina visum-papper så att jag kan få iordning mitt visum i passet. Men när vi skulle åka iväg så hade ena bakdäcket fått punktering. Jackson började plocka fram reservdäck ur bakluckan och sen hjälpte jag till att byta däcket (måste väl tacka pappa för att han ”tvingat” mig att byta däck hemma) eller jag hjälpte till att hissa upp bilen, det var inte lika lätt som i Sverige om man säger så. Haha. När vi väl kom iväg i bilen så tog det sin lilla tid att komma dit vi skulle också, det var mycket trafik ute på gatorna och alla vill komma först. Igår kom jag på ett motto som kan tillämpas på trafiken i Tanzania:
”När man kör bil i Tanzania måsta man: -Ge allt! Och ha kul, kanonkul… (i alla fall tills det smäller.)”
Det stämmer verkligen, det är så bilförarna gör. Men idag kom jag fram till att det verkligen är bra detta för mina nerver. Med tanke på hur alla kör så skulle det egentligen hända krockar ständigt och jämt, alla skulle krocka med varandra rent logiskt. Men det händer inte här, vi såg en bil som krockat igår. Men jag har inte sett nån idag, jag såg en man NÄSTAN bli påkörd av en motorcykel dock. Men det bevisar ju bara att jag har rätt , olyckorna händer INTE så ofta som de skulle kunna göra. Detta gör mig ovanligt lugn till sinnet. Jag börjar bli helt avslappnad i baksätet och varje gång Jackson axar upp farten för en omkörning precis innan ett möte så fnittrar jag nästan av vällust. Jag kommer nog klara av att bo här.

Jag har ett telefonnummer som ni gärna får höra av er på: +255715282743

Nu ska jag snart gå hem till Abel som är pastor i kyrkan som jag ska vara i och prata lite om vilka uppgifter jag ska ha och hur schemat ska se ut de närmsta veckorna. (eller dagarna.)

Kram på er alla! Glid i frid och jag skriver snart igen, kommentera gärna!

Leo ni Ijumaa na kesho nitasafari mpaka Arlanda

Idag är det fredag och imorgon reser jag till Arlanda. Men jag åker ju även steget längre och på söndag vaknar jag upp på flygplatsen i Dar es salaam. Det gäller att hålla huvudet kallt, inget annat kommer vara kallt nämligen. Haha

Idag är en stor dag eftersom min lillasyster fyller 20 år idag!!
GRATTIS LOVISA!

alhamisi

Hey Hey Hey!
Idag är det torsdag (alhamisi) och om två dagar åker jag till arlanda och sätter mig på ett flygplan som tar mig till mitt nya hem. Eller det som kommer bli mitt hem under det närmaste halvåret.

Nu sitter jag i mitt gamla rum hemma hos mamma och pappa. Och nu ska jag också passa på att göra lite rätt för mig genom att utför några olika hushållssysslor som underlättar för resten av familjen.

hejrå!

jumatatu.

Idag är det måndag och ett ytterst litet, småttigt, pyttigt och fjutt antal dygn kvar i detta avlånga land som heter Sverige.

Innan jag går vidare och berättar om dagens äventyr vill jag bara ge lite uppmärksamhet och uppskattning till alla mina vänner som uppenberligen gillar mig så mycket att de frivilligt klämde in sig i Fröken Norbergs etta (som måste ha blivit ganska varm med så många personer) i lördags för att överraska med en liten fest. Det var roligt att se er där och jag kommer ha det minnet med mig när jag reser iväg.

Idag hade jag tänkt börja packa faktiskt, det var planen. Men istället åkte jag till tandhygienisten som fick latja runt i min lilla käft bäst hon ville, vilket var angenämt till tusen. Därefter gick jag och hittade lite trevliga kläder som jag tänkte skulle passa att skyla min lekamen under min resa i den undre världen (alltså delen av världen som ligger på den undre delen av världskartan). Jag passade även på att köra förbi en stormarknad och bulla upp med hygienartiklar inför resan och så maxade jag med x-antal påsar med tuggummi, sånt tuggummi med fyllning i för de tycker jag är otroligt smarriga och jag tänker mig att de kan göra mig lite lycklig i själen under svårare stunder. Sådärja, IMORGON mina vänner, imorgon SKA jag packa mitt pick och pack.

Nu ska jag sova.
Kram!

wiki moja!

Jorå nu är det inte mycket tid kvar för mig här i lilla Sverige. Jag vet inte riktigt vad det är för tankar och känslor som är starkast i mig just nu men det är nog en mix av förväntan över det som komma skall och nervositet över hur jag ska få ihop min packning. Men nog ska det gå vägen alltid, idag blir det att hänga runt en del.

Sömn kan göra underverk.

Det är kanske ingen nyhet, inte ens för mig även om jag inte tagit det till mig så mycket i tidigare dar. Men sömn gör så mycket för kroppen. Inatt har jag säkert sovit 10-11 timmar och det känns så skönt att ha tagit tag i hälsan lite. Det är ju trots allt viktigt att jag är frisk och pigg när jag anländer till Dar om 9 dagar ungefär. Och för att inte tala om flygresan dit, DÅ vill jag inte vara sjuk. haha.
Idag ska jag ta det lugnt men ändå stressa runt så mycket jag bara kan. Det är mycket som ska göras klart. Och ikväll blir det min sista "Inside Out" kväll på ett väldigt långt tag. Det känns väldigt tråkigt på ett sätt men det är ju för en god sak iallafall.

När man slappnar av lite...

Då kan man falla djupt om man inte ser upp. Nu har jag ju som jag redan nämnt slutat gå till jobbet för att koncentrera mig på att jag ska resa och att få ordning på min packning. Nu känner jag dock att det är fara värt att jag drar på mig nån form av sjuka, kroppen är lite skör just nu. Jag hoppas att ni som läser bloggen och tänker på mig kan hjälpa till att be för mig så jag slipper bli sjuk. Det är inte riktigt läge för det just nu.

Glid i frid!