Jumatano-onsdag

Igår blev en väldigt lång dag som slutade med en väldigt utdragen hemresa från kyrkan. Lite segt men som lite plåster på såren så fick jag en god nattsömn, jag kom på att jag skulle testa att lägga en handduk på kudden för att det inte skulle bli så vått och det gick strålande.
Men jag var ändå ganska trött när jag vaknade och sov nästan till nio.
Sen önskade jag att jag skulle få stanna hemma men pastorn ville att jag skulle åka till kyrkan så det var bara att traska iväg till vägen för att ta en minibuss. Nu börjar allt kännas ganska vant. Jag vet vart jag ska gå och jag vet vart jag ska kliva av. Jag vet att jag har all tid i världen på mig för att det är allmänt kännt att det inte går att styra över trafiken här i africa.

Idag i kyrkan har jag suttit och skrivit in en text i ett powerpoint-dokument som ska användas på söndagsgudstjänsten. Jag får tydligen bidra till predikningarna med mina visdomsord och kloka tankar, det är kanske lite konstigt att tänka sig att jag har nåt att ge men tydligen så...

Jag begav mig hem ganska tidigt för jag hade gjort det jag skulle. Bussen kommer och jag hoppar på för jag har faktiskt ganska bra koll på vart jag kommer hamna med en hel del bussar numera. Idag gick resan till "feri" (färjan) ganska fort tror jag, inte alltför långa väntetider och jag hade sittplats också. Han som ropar åt folk att åka med sa typ till mig (på swahili): "Du viting det finns en ledig plats längst bak i bussen, sätt dig där du."
På ett ställe där bussen stannade till såg jag en syn som jag inte ser så jätte ofta här men som jag absolut aldrig ser hemma. Två medelålders män (som jag tror var parkeringsvakter eller nåt) gick och höll varandra i handen, alltså verkligen höll i handen och inte bara skaka hand. Det är helt normalt här, jag blev supersugen på att ta en bild men det där är något som man måste uppleva "in real life" för att förstå hur det är. Om jag tagit en bild skulle ni kanske tro att den var fixad. (ps/ männen var inte ett par, par håller inte handen här för det mesta, de var bara goda vänner)
På den sista daladalan var det knökat med folk och jag fick stå upp i mitten av bussen typ. Jag sa till "inkastaren" innan jag klev på att jag skulle till maweni (han trodde först att jag skulle till kipepeo beach (turist-hak nummer ett) men då rättade jag honom och sa då maweni.) Sen hör jag honom ropa nu är vi i maweni! Men ingen mer än jag skulle tydligen av och jag hann inte fatta det innan de började åka igen. Då kved jag lite hysteriskt: ehm STOP! Och en man som stog bredvid mig sa (på swahili) nåt i stil med, men ska du av här? (ja det ska jag) så ropade han till killen vid dörren: Hörrö vi har en viting som ska av här!!
Det var lite roligt hur han sa det och sen när jag klev av så bad dörr-killen om ursäkt och jag sa att jo visst, men bara för den här gången. Haha.

Jaja livet är härligt och sedan gick jag och hängde med Sylvester i den lilla affären. (om jag inte berättat om den lilla affären tidigare så får ni säga till mig, jag har inte koll på vad jag berättat.)

Nu ska jag tvätta underkläder och sen tvätta mig och sova. Imorgon kväll är det bönemöte i kyrkan.
Kram på er!!