Hemma igen.

När jag skapade den här bloggen innan jag reste ut gjorde jag en ganska tydlig Sagan om ringen profil genom att citera nästan exakt namnet på boken "the hobbit"
"THERE AND BACK AGAIN, A GIRL'S TALE OF AFRICA" ( a hobbits tale by Bilbo Baggins)
Det som är lite typiskt nu efteråt är att jag kan citera mera ur de där böckerna för att spegla exakt hur jag känner mig.
När Frodo frågar läsaren efter det stora äventyr han varit på: -Hur plockar man ihop bitarna från sitt gamla liv? När man vet i sitt hjärta att allt har förändrats…
Nu vet jag inte om slutet på citatet blev exakt (kanske kan min vän Jona hjälpa med citatet, eller så är inte repliker hans specialitet) men det är i alla fall så jag känner och se senaste två veckorna har jag försökt med att på något sätt orientera mig i mitt gamla liv eller mitt nya eller vad man nu kan kalla det. Kanske var mitt gamla liv det jag levde i Dar es salaam…
Här följer ett mischmasch av tankar och funderingar som jag haft under min tid efter att jag kommit tillbaka. Osammanhängande eller ej, here we go:

Torsdagen den 29:e april skrev jag det här:
Ja, vem trodde det skulle vara så enkelt? Jag tänkte det skulle riva ut mitt hjärta att lämna min familj i Tanzania. Som skydd tror jag att jag stängde av alla möjliga frekvenser i mig själv… nu sitter jag här och börjar inse att det är något som fattas mig efter tre dagar hemma i fina Sverige. Jag älskar mitt Svea. Men vart är mitt Afrika?

-Längre kom jag inte, jag kom liksom av mig mitt i allt. Nu när jag varit hemma i Sverige i två veckor och blir mer och mer irriterad över någon slags tomhet i kroppen. Den tar upp både hjärta och hjärna. Jag går omkring och gör vissa saker med grymt fokus och andra helt på slentrian. Det bästa med att vara hemma igen är att jag kan vara med alla jag älskar här hemma. Jag har lyckats träffa en bråkdel av alla mina syskon som är utspridda över hela landet. Det är skönt att vara tillbaka i min församling och få titta folk i ögonen och säga hur glad jag är att se dem igen.

Efter ett halvår i Dar es salaam hade jag än en gång fåt det bevisat för mig att jag är grym på att hitta rätt och mitt lokalsinne sviker mig sällan. Döm om min förvåning då när min första tur genom Stockholms tunnelbana efter hemkomsten bjöd på förvirring och förväxling av färdriktning. Jag visste att det såklart är viktigt att kolla noga när man ska ta kliva ombord och tåget kan ha två möjliga färdriktningar vart tåget ska gå egentligen. Jag beslutade att jag skulle åka mot Fruängen. Jag står vid Liljeholmen och så kommer det ett tåg och jag blev ju glad att jag inte behövde vänta så länge på tåget:)
Jag kliver på tåget och sätter mig att slappna av, efter fyra fem stationer inser jag att jag är på tåget mot Norsborg och inte Fruängen. Otroligt förbryllande och jag (full i skratt och lite förvånad) kliver av tåget igen för att åka tillbaka till Liljeholmen och göra ett nytt försök. Jag får inse att man inte kan komma tillbaka och vara precis som förut efter en resa som jag har gjort, allt inom oss som åker ut blir påverkat… till och med lokalsinnet på hemmaplan som vi fått bevisat här.

För att återknyta till första stycket igen, det jag skrev för över en vecka sedan…
Jag har fortfarande inte hittat in till mitt allra innersta, kassavalvet där jag slängde in mitt hjärta och alla känslor så att de inte bara skulle skvimpa ut och spillas på människor i min närhet. Jag hittar varken ut eller in i min tanke- laburint nu men igårkväll när jag gick och la mig så tänkte jag på mina vänner där nere och kunde räkna till två/tre tårar som sakta rann nerför mina kinder… sedan somnade jag. Det kommer inte så mycket.
Kanske är det för att jag lärt mig där nere från en av mina finaste vänner att gråta och fjanta sig över vissa saker som inte går att ändra just nu är väldigt onödigt. Den som går omkring och tänker sig att vara på en viss plats med ett visst sällskap när just den tanken är omöjlig slösar bara bort sin tid och blir för känslig för sitt eget bästa. Han har ju rätt såklart, så jag gråter bara lite och när ingen annan ser mig.

Vi får se vart livet leder mig och var Gud bär mig. Bär mig gör han i alla fall garanterat och jag känner mig trygg och älskad mer än nånsin. Han finns med mig, han finns med alla varje dag.

Gud välsigne er alla!

slutfaser...

Jag är dålig på att skriva när hela kroppen är i obalans. Det är inte lätt detta för jag går omkring med ett stort vakuum inom mig. Jag längtar verkligen hem och det ska bli så skönt att byta miljö nu för ibland känner jag att mina ansträngningar att komma in i samhället här mest är fåfänga försök mot ett omöjligt mål. Hur man än försöker passa in och bli jämlik så är vi väldigt olika. Kultur är något som verkligen formar oss från första stund vi föds. En sak som jag verkligen känner är att det handlar om alla inställning till omvärlden. Det hjälper inte om jag ger allt för att en relation ska fungera om den andra parten inte bryr som och inte vill kompromissa.
Många gånger råkar jag utför att jag öppet medger fel och brister som jag kan se hemma i Sverige och sedan kan den jag pratar med inte alls se några fel alls med hur människor gör i olika situationer här. Det har retat upp mig många gånger men sedan måste jag ta mig samman. Varför ska de behöva rannsaka sig själva? Det har de ju inte bett om. Det är ju jag som är praktikanten, jag har sökt mig långt bort från alla bekväma situationer hemma eller ens bekväma lösningar här för att möta sjuka svårigheter ansikte mot ansikte. Hur kan jag ha en diskussion med en vän här om huruvida saker fungerar bra eller dåligt hemma när jag först måste förklara hur det är (vilket blir speglat ur mitt perspektiv) och sedan missuppfattas jag och sedan måste jag försöka rätta till allt igen. Det är för krångligt och jag råkar in i grubblerier om hur intresserade de egentligen är.
Det känns ofta så dumt att de ska ta emot mig i deras församling. De ska säga att de vill att jag gör nåt bra i församlingen. Jag ska vara missionären…
Nyligen fick jag klart för mig att mitt visum säger att jag är "missionärs student" och det är ju också intressant. Hur gick jag från att vara väldigt anti just begreppet missionär till att vara missionärs-student? Det var kanske slump, eller så finns det en mening med att det står så i mitt pass… När man träffar många härliga missionärer här nere så blir man väldigt inspirerad att ta steg i riktning att nå målet att nå alla människor med det glada budskapet om Jesus. Det är något jag peppar för nu när jag helt plötsligt kommer vara normal igen bland "de mina" så måste jag rusta upp, prata med människor vidga mig själv för att kunna gå ut och stå upp för Jesus i vårt land. Sen kanske jag kommer spela roll här i Tanzania också, det finns en kärlek som aldrig dör för människor och platser här. Det har nog lagts på mitt hjärta av nån anledning som antagligen är god.
Alla ångestladdade samtal med vänner och annat folk här nere som har gjort att jag känt mig så ensam och långt hemifrån kommer nog att göra mig till en starkare människa till slut ändå.

Jag får tacka Gud för allt som händer mig och sedan försöka att uppdatera bloggen bättre trots att livet känns tungt att bära som det är. Avsked när man inte vet vad det är man kommer hitta nästa gång man kommer hit är väldigt tungt. Som alltid är livet inte så självklart...

Mycket har hänt, igen…
En blod-bank kom till kyrkan för att samla blod. Jag var för rädd för att ge blod, Rose var också för rädd men hon trotsade rädslan och gav så gott hon kunde. Sen att det inte kom ut så mycket blod ur henne är en annan sak, hon har inte blödarsjukan i alla fall…
Gideon skulle ju inte vara sämre han så han pumpade på med blod men sen kom han fram till att det nog gjorde ganska ont i alla fall.

Sen har det ju varit påsk och allt och lillasyster Deborah har kommit hem (!!!) det är underbart eftersom jag annars inte fått träffa henne igen innan jag åker hem. Även mellansyster Salome har kommit hem och hon är superhärlig.

Så till dagens höjdpunkt!!!

Min äldsta vän från detta landet kom äntligen förbi Dar es salaam innan han far tillbaka till Sydafrika där han studerar nu och vi åt lunch tillsammans och pratade minnen.
Fantastiskt trevligt.

Lång update!!

Okej nu var det otroligt länge sedan det kom ett blogginlägg från mig och jag kanske har tappat alla mina läsare på kuppen men för att vinna tillbaka förlorat tid så ska här komma några härliga bilder och annat för att liksom återta ert förtroende.

Vet inte riktigt vart jag ska börja berätta så jag börjar med att jag äntligen har fått se familjen Kaluzi's shamba (mark där de odlar saker, oftast åker fast i detta fall lite mer utav en gles skog). De har fått en del gratis i och med att shamban är full av kokospalmer, mangoträd och andra träd. Jag fick se hur Guava växer (träd) och Anna visade stollt upp sina nyplanterade Ananasträd. Det som impade mest på mig var ändå att se hur Cashewnöten växer…


Varje nöt växer ut från en sådan här frukt och det blir bara en enda nöt på varje frukt. Förstå vilket otroligt jobb att plocka frukterna och lossa nöten längst ut för att sedan torka den och rosta på nåt sätt så man kan plocka ut nöten ur sitt skal. Otroligt mycket jobb.
Efter att ha sett denna intressanta frukt måste jag säga att jag aldrig mer vill bli upprörd på om priset på cashewnötter är dyrt, jag tror det är värt varenda krona även om jag kan tänka mig att det mesta av pengarna faktiskt inte går till de som plockat och preparerat nötterna…

Sen kan jag fortsätta min genomgång av roliga saker jag har varit med om…
Jag tog tag i att klippa gräset utanför kyrkan, jag hann inte göra klart för jag började för sent på dagen men jag kan förklara hur det går till. Man behöver ett verktyg som folket här kallar för "slasher" och egentligen ska man bara använda en hand och svinga den som en golfklubba ungefär men jag klarade inte av att nå framgång med endast en hand så jag körde mest med två, likaså en liten flicka som hjälpte mig lite.

Strax efter denna händelse kom ett kärt återseende när jag fick hit mina två PMU-systrar från Kigali i Rwanda och PMU-bröder från Etiopien och Handeni (en liten by här i Tanzania). Vi hade några härliga dagar tillsammans här i Dar och hann både med sol och bad samt djupa samtal på kvällarna. Även ett biobesök för att verkligen roa oss västerlandligt.

En dag tog jag med några ur gruppen hem till mitt hem för att de inte hade sett hur jag har det och vi blev bjudna på god mat.
Det var bara hemhjälpen hemma men det var väldigt trevligt. Vi tog lite bilder när hon lagade mat och jag visade henne lite hur vi ibland gör oss till på foto i Sverige…

Hela vistelsen tillsammans med mina kära älskade PMU-syskon var tämligen tillfredställande så på den "HONKAR" jag för fullt.

För en vecka sedan alltså söndagen förra helgen så höll jag nog min första "predikan" som visserligen inte var proppad med bibelord eller kanske inte följde något mönster som den borde men som verkligen låg på mitt hjärta och som jag längtat i flera veckor efter att få dela med ungdomsgruppen. Rose tolkade mig och jag hoppas att jag nådde fram med budskapet till sen som behövde höra det.

När jag vinkat av första gruppen med kära vänner så bar det av mot Bagamoyo för att träffa gamla goda vänner och möta nya vänner också. Det var dags för missionärsdagarna. Under ett samtal med några av mina andra PMU-syskon som kom till Bagamoyo tog jag reda på vad jag ska kalla mig själv här i landet enligt mitt Visum, enligt Visat är jag missionärs student. Det var nog det bästa benämningen jag hört, en annan av oss var missionär och ytterligare en var volontär. Jag kände att jag verkligen kan identifiera mig själv med att vara missionärs student.

Vi praktikanter fick bo tillsammans i ett äkta afrikanskt hus…

Det var helt okej även om det inte alls på långa vägar var det vi hade väntat oss. Men det kommer nog gå att skratta åt det, om några år… haha skojja bara. Jag sov väldigt gott där inne så det är lugnt.

En eftermiddag åkte jag med min syster Elin in till stan Bagamoyo för att titta lite på hur det ser ut och också kanske kunna knyta samman det hela med ett stycke historia. Det är så nämligen att Bagamoyo är en viktig del av historien som rör sig kring slavhandeln i östafrika. Man fraktade slavar från hela östafrika till just Bagamoyo innan de skickades över havet till Zanzibar för att där säljas som slavar till resten av världen. När jag var på Zanzibar med familjen under nyår så fick vi höra hur slavarna under vandringen mot kusten hoppades kunna fly på ett eller annat sätt och bli fria. Men när de kom fram till Bagamoyo så förstod de att spelet var slut och nu fanns ingen utväg. De sa att namnet betyder: att lägga ner sitt hjärta, eller att hålla sitt hjärta. Jag fick känslan av att det handlade om att allt hopp var ute och nu vill de lämna sitt hjärta kvar där de hade minnen av ett gott liv för de viste att de antingen skulle dö eller bli slavar långt långt borta.
Vi var nere på stranden och såg då där den plats där slavarna stod tjudrade i väntan på att bli hämtad av slavhandlarna.

Sen som avslutning för denna gång blir det en bild som kanske inte alla förstår…

Barakudaaaa!

En liten kort hälsning.

Ursäkta för att jag inte skriver men jag ska försöka att göra ett fett inlägg snart, just nu är jag fullt upptagen och har även ingen bra uppkoppling så inlägg blir svårt. Jag kan i alla fall berätta lite snabbt att jag har gäster här från Rwanda och Etiopien (mina PMU-syskon) och att vi har det otroligt trevligt tillsammans.

Jag återkommer.

Varmt och fräscht... eller? njae men det finns ju andra problem också...

Hej på er!
Det känns som att det alltid numera dyker upp något som man måste ta akt på, igår var det en liten liten sten. Oturligt nog befann sig den lilla stenen i min mat som jag så gluffsigt gluffsade i mig. Det kostade mig en kusp! (eller… pappa visst heter det så?)
Nu tycker min pappa att jag ska uppsöka tandläkare men jag vill inte gå till en sådan i detta landet, vad som helst kan ju hända!! Vi får se hur jag gör…

Idag tog jag lite sovmorgon och sedan, alldeles strax, ska jag åka till kyrkan och stanna där tills imorgon bitti. Det kändes som att jag skulle offra ännu en fredagsnatt. Men förhoppningsvis kan jag vara vaken lite mer än på den förra.
Imorgon blir det strandhäng för första gången sedan mamma och pappa åkte hem. Jag kommer vara där med fru Lilja och hennes två förtjusande söner. Det känns gott att få lite sånt för en gångs skull och bara behöva tänka på mig själv för ett tag. Jag kommer ha med mig kameran och förhoppningsvis kan jag visa lite bilder efter helgen. Kram på er!!

en tisdagkväll med svett

Hej på er!

Jag tyckte att det skulle passa bra att blogga lite idag men självklart försvinner alla tankar man haft innan så fort man försöker skriva nåt. Jag kan säga att det är rysligt varmt här… eller jag vet inte riktigt för jag känner inte värmen längre men jag gissar att det är så för jag har införskaffat inte mindre än TVÅ näsdukar inom loppet av en vecka typ och fler lär det bli. När jag går en kort sträcka för att komma ut till vägen så svider det så i ögonen för det har droppat ner svett i dem…
Man måste torka svetten ur ögonen och sedan försöka fortsätta. Jag kan inte se upp för solen är så stark så i kombination med svetten så önskar jag att jag hade mina glajjer, solglasögon, men de blev snodda av de där förbenade tjyvarna och jag har inte nån lust att köpa nya. Sen känns det bra att inte vara slav under solglasögon, jag har alltid varit det men nu tycks jag vara nästan fri även om det vore grymt skönt att ha ett par ifall att. Ibland känns det som att jag blivit blind…

Jag tror också att jag nämnt min fruktansvärda doft tidigare… den är fortfarande kvar… tycks aldrig gå veck. Jag tog upp mitt problem med Rose idag och hon försökte såklart hjälpa mig med olika tips på hur jag skulle bli kvitt problemet. Jag kom på att jag skulle skriva om detta för att roa två goda vänner till mig (Viktor Flodén och Samuel Svensson, denna är till er!!)

: Spraydeo!
Den ultimata doft-döljaren enligt de flesta kvinnliga tanzanier vad vi har märkt, inte sant boys?

Jag vet inte om jag kommer testa detta men möjligheten finns ju att det skulle hjälpa… vad tror ni gänget?

Imorgon ska jag köpa ny malariamedicin och äta på subway, om jag får sällskap av min subway-frälste vännina Rose.

Kram på er!!

lite smågrejs...

Sådär!
Nu har man låtit nästan en hel ny vecka gå utan att skriva nåt intressant på bloggen. Sorry för det mina vänner. Imorgon kommer jag att åka till kyrkan, hälsa på hemma hos min vän Hellen innan vi ska på overnight. På lördag ska jag hem till familjen Lilja igen för där väntar ett paket från Sverige med bland annat min gamla kamera som jag inte tyckte skulle duga att ha med på den här resan, nu får den allt duga ändå eftersom några tjyvaktiga typer kom och stal min nya.
På lördag blir det också movie-tajm med inte mindre än två filmer, ice age och shark tale. Det kommer nog bli najs och upplevelsen kommer förgyllas än mer eftersom vi kommer kunna avnjuta varmt choklad och godis också. (tack familj och vänner för det säger jag bara)

Igår var jag hemma hela dagen för att jag skulle få lite skolning i hushållning. Det började med städning i mitt rum.
1. Afrikaner är bra på att göra rent, det tycker jag faktiskt. De kan använda sig utan otroligt små medel för att göra det så rent det bara går. Dock blir det ganska ofta så att det går åt onödigt mycket resurser till det, jämfört med hur vi skulle gjort det. Min toalett städades med mängder vatten och rengöringsmedel, skrubb borste och toalettstolen skrubbades ren både utvändigt och invändigt med toaborsten, så skulle vi inte göra i Sverige tror jag, men den tvättades noga både före och efter ska tilläggas. Sen vill jag ytterligare tillägga att toaborsten tvättades över golvet så allt som en gång vart i toaletten hamnade på golvet. Men det skrubbades också rent, dock inte med toaborsten.
2. som redan nämnts så går det ibland åt onödiga resurser, så även när golvet ska göras rent. Skurmopp och sånt är inte att tänka på! Handduk/ trasa är ultimat i ögat på en afrikan. Och den ska svabbas med fram och tillbaka på golvet, ståendes dubbelvikt, böjj inte på knäna bara ryggen.
3. Maten är underbar, för att tillreda den underbara såsen som funkar till det mesta gör såhär: hacka rödlök, riv morot och hacka också lite morot, hacka grön paprika, riv tomat (jo så ska det göras, eller hur Emma?) sen börja med att fräsa löken och efter en stund också morot och paprika. Medans det fräser knackar du upp en kokosnöt och river innehållet så du får kokosflingor, flingorna pressar du sedan ut all kokosmjölk ur som du sedan ska ha i såsen. När löken och allt har fräst klart häller du i rivna tomaten. Och när det kokat ett tag blanda lite av kokosmjölken med en populär såsmix som heter Royko och häll i… ofta blandas också såsen vid det här laget med kött som man redan kokat (med ingefära och citron) och stekt i väldigt mycket olja. Sen häller man också i otroligt mycket mer kokosmjölk. Sjukt gott.
4. man blir så lätt trött om man är ovan, tur att jag inte har som jobb att göra detta dag ut och dag in och från morgon till kväll. Jag skulle kanske klara det med tiden men jag tror jag skulle dö ganska snabbt innan den tiden hade gått.

Så… jag vet inte när jag skriver igen, kanske i helgen om jag inte är för upptagen men vi får se.
Jag vill passa på att hälsa till alla skidläger-resenärer och önska er en fin resa! (det kan gott bli lite varmare där uppe i kittelfjäll också så ni kan åka skidor)

Kram!!

Städartagen! (Tutafanya usafi)

Idag kommer det bli städardag i kyrkan igen, det var det förra lördagen också så nu tycker jag verkligen att de börjar ta tag i saker och ting. Jag hörde något om att de ville städa mattorna i kyrkan. Det låter som en sjukt bra idé då alla mattor lades in för typ 10 år sedan och har inte bytts ut sedan dess. Nu ska vi alltså försöka fräscha upp dem.
Jag har snott med mig bullar från en bakning som ägde rum här i huset igår och kommer bjuda ungdomarna på bullar. Förhoppningsvis blir det några bullar över tills ikväll då det blir Wrestlingkväll hos en polare, en polare som mer än gärna kommer att klämma i sig varendaste en av bullarna som blir över... (utan att nämna några namn)

Today we are going to deal with cleaness in the church again, we did it last saturday and today we're on it again. It is very good to make the youth come and join in improve the church.
I will bring bunns to share with the youth and give them some energy, hopefully it will work but also I hope it will be some bunns left for the Wrestling-night tonight.

Over and out!

Onsdagkväll i AC-rum (Jumatano in Aircondition)

Idag tog vi oss till nya höjder skulle jag vilja säga. Rose syster Ester kom och hjälpte till att laga mat och sälja till runt tio pers idag, underbart att det börjar funka!!
Jag tog Gideon till hjälp och vi ritade på väggen utanför kyrkan att det gick att äta mat inne hos oss och också dricka kaffe eller te gratis. Vi skrev med färglada färger och det blev fint. Hoppas att många kommer läsa och komma in till oss. Igår gjorde jag en väldigt lyckad bakningsomgång med chokladmuffins och de kommer nog göra succé, de som testade blev förtjusta (vissa blev så förtjusta att jag nästan kommer bli tvungen att frysa intaget av chokladmuffins, antalet tre chokladmuffins på en och samma kväll och nästan fastande mage kan väl aldrig vara bra...)
Försäljningen av muffins och annat fortsätter också frammåt och det bidrar med pengar så vi kan fortsätta att laga mat och annat.
Hjälp oss att be för detta projekt! Det skulle vara underbart om detta gjorde att fler kom till vår kyrka och fick möta bra människor och tillslut också höra om Jesus. Jag är en sån person som tror att gemenskap är en ytterst viktig byggkloss för att bygga upp en kyrka och vi har lite byggarbete att göra.


Short in English (just so some people understands the importense of speaking Swedish)

Today things went very well! We got help with the cooking from Roses lovelly and beautiful sister Ester and the food was really good!
I took help from Gideon and wrote some information about the food outside of the building and hopefully it will bring more people to enter the building to.
Yesterday I made a very succesfull try to make chocolate-cupcakes and everyone that tried them was very possitive. (especially one person seemed to like them alot since he ate at least three of them at one evening. Karibu sana!)
I ask all my readers to help us in prayers.

thank you all and good night!

Kära läsare! (vilka ni nu är...)

Livet flyter på, mina afrikanska vänner kämpar på och jag försöker hänga med så gott jag kan. Vi jobbar på att få jobbet gjort. Vi vill komma framåt inte bakåt och en viktig pusselbit är att inte titta för mycket på det som har varit utan vart vi vill komma. För oss som jobbar i kyrkan och får möta alla problem och allt strul varje dag är det klart och tydligt att vi måste byta stil och kämpa mot något helt nytt. Jag tror inte att så många av kyrkans medlemmar inser det lika väl som oss. Nu blir jobbet att visa dem vad som behöver hända och varför. Det är spännande för jag måste förstå mer och mer av den kultur jag är i och jag inser också att jag kanske har mer att ge än bara goda kakor, som för övrigt är väldigt goda… (det vet jag från säker källa, en person som starkt motsätter sig intaget av fett och socker men som aldrig tackar nej till mina kakor.)

Till min familj vill jag hälsa att så fort kameran kommer ner hit så ska jag försöka fånga på bild en väldit speciell sak.
Det är en karl som åker omkring här i området, jag har sett honom flera ggr nu. Han åker på en medelstor motorcykel, tror jag, det är lite svårt att se för det ser ut som om han åkte runt på ett berg av… BRÖD!!
Dessa bröd kommer förfölja oss resten av vårat liv! Kanske i verkligheten, kanske i mardrömmar som kommer hemsöka oss om natten… jag vet inte.

Nu måste jag sluta för jag har fått i hemläxa av Rose att skriva en text på Swahili och det lär ju ta ett tag…

Kommentera gärna bloggen så jag vet att ni läser.
Kram!!

In english for those who not yet know Swedish:

Life goes on, my African friends are working hard and I try to keep up the best I can. We are working on getting the job done. We want to move forward not backward, and an important piece of the puzzle is to manege to look more on what is coming next and less on what has been. For those of us who work in the church and must face all problems and all the hassles every day, it is clear that we must change the style and work our way to something entirely new. I do not believe that so many church members realize that as well as we do. Now we have the job to show them what needs to happen and why. It's exciting for me to understand more and more of the culture I'm in and I also realize that I might have more to give than just good biscuits, which incidentally is very good ... (I know from reliable sources, a person strongly opposed to the intake of fat and sugar but never says no to my cookies.)

To my family: I would like to say that as soon as the camera comes down here and I'll try to capture the picture of a very special thing.
There is a man who goes around in this area, I have seen him several times now. He goes on a medium-sized motorcycle, at least I think so… it's a bit hard to see. To me it looks like he went around on a mountain of ... BREAD!
These breads will haunt us the rest of our lives! Perhaps in reality, perhaps in the nightmares that will haunt us in the night ... I do not know.

Now I have to stop because I have homework. Rose told me to write a text in Swahili and it might take a while ...

A comment about the blog mould be nice, so I know you are reading.
Hugs!

Efter för lång tid kommer ett inlägg.

Igår var en riktig skräpdag! Jag fick verkligen känna på hur hopplöst allting är. Här ska väl tilläggas att allt inte alls är hopplöst och att det mesta oftast löser sig på något sätt men igår var sjukt jobbig dag. Jag kände det som att jag sattes som ansvarig för något utav ett fjasko och ingen verkade bry sig speciellt mycket. Jag fick lite panik för jag kände på mig att någon "lustig"-tanzan skulle komma och ge mig gliringar och fråga varför jag gjorde mig sånt besvär utan nytta, varför jag försökte sno åt mig deras pengar eller något annat sjukt. För så är det väldigt ofta. Jag bröt ihop och grät, mina vänner blev lite skärrade över hela situationen och de försökte trösta mig. Jag lyckades samla mig och förklara varför jag var så lessen och han jag pratade med förstod precis vad jag pratade om.

Det är svårt att förklara för någon som inte varit här men det finns en mentalitet här som gör det väldigt svårt för folket att jobba sig uppåt. De är ibland lite förblindade att göra något bra genom att de vet om hur fattiga det är och hur synd om dem det är för att de är fattiga. Alltid när jag tänker på detta tänker jag till mig själv i samma veva -Ja men det är ju himla lätt för dig att säga så, du som är så rik, klart inte du tänker så du har ju ingen anledning alls att oroa dig.
Men jag tror ändå att det kan ligga något i det att de blir väldigt enspåriga i sitt tänk allt som oftast.
Idag fick jag se hur de hade tagit tag i det hela och idag blev lite utav en framgång och det helt utan min inverkar. Detta gjorde mig väldigt glad och visar att det finns hopp. Jag såg också två små mus-barn springa omkring och brottas utanför köket, dem ska vi ta livet av snart tror jag. I alla fall om jag och Gideon får bestämma och det får vi nog…

Idag följde jag med några från kyrkan till ett stort sjukhus här i Dar för att hälsa på ett par av kyrkans medlemmar som hade fått missfall. Alltså frugan hade fått missfall och därav även mannen. Lite osmakligt var att på samma avdelning med kvinnorna som fått missfall låg även de kvinnor som nyss hade fött små friska barn. Jag tänkte att det måste vara fruktansvärt för de som förlorat sitt barn att behöva se lyckliga familjer runtomkring sig hela tiden. Det är väl lite som att strö salt i såren kan jag tycka.
Jag såg hur mannen försökte se stark ut men jag tänkte att han kan ju inte vara så stark nu, han har ju förlorat sina barn, de skulle ha fått tvillingar. Vi bad för dem på sjukhuset och jag kommer absolut fortsätta be för dem.

Från det ena till det andra så måste jag bara kommentera vädret…
DET ÄR SÅ SJUKT VARMT!!! HELA TIDEN!!!
Jag är så otroligt blöt hela dagarna, det är snuskigt rent ut sagt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. (Sara nu är min den där snuskiga doften tillbaka, jag vet inte vart den kommer ifrån men jag gillar det inte och jag måste bli kvitt den!!)

Nu rinner tiden iväg för mig och jag måste sova för imorgon blir det shopping med Rose och sedan städning i kyrkan så jag måste dra till sängs.
Kram kram!

Typ som på film.

Kära vänner!
Jag vet att jag har varit dålig på att skriva till er och till mitt försvar kan jag säga att jag SKULLE skrivit i söndags och också visat er otroligt smarriga bilder på förgiftade kackerlackor. Tyvärr så blev jag bestulen på min väska med kamera och en hel del andra saker som låg mig varmt om hjärtat och detta på ett kanske lite för brutalt sätt så jag har haft fullt upp med att tvinga poliser att skriva rapporter och att skaffa nytt sim-kort och ny telefon så det har inte funnits mycket kraft att skriva på blogg kvar.
Jag ska också säga att jag har inte mått speciellt dåligt och kommer fortsätta att må bra förhoppningsvis, jag vill uppmana er att be för mig så jag slipper hamna i nån post-traumatisk chock eller liknande om ett tag. Jag är under Guds beskydd och vet om det men fortsätt be allihopa.
Jag har också mitt gamla nummer fortfarande men inga nummer så känn er fria att skicka ett sms om ni vill.

+255 715 282743

En annan sak som skulle vara roligt vore om ni skickade lite bak-idéer till min mailbox:
linnea.akesson@gmail.com

Imorgon ska jag ta nya tag i kyrkan och så att säga "keep up the good work" eller kanske snarare "Keep up God's work".
Jag ska försöka blogga oftare men just nu kommer det bli mindre bilder tyvärr, sorry.

Kram på er!

Kära vänner!
Igår lyfte vi köket till nya höjder. Gideon målade om fönstret, eller vad man nu ska kalla det. Det blev supersnyggt och jag fotade det. Kolla!

Jag fick också hjälp att dela ut kaffe till folk av Juliana, det var skönt att få lite hjälp speciellt eftersom vi höll på att stöka i köket.

När jag var på hemväg och strosade vägarna hem från stora vägen såg jag en så rolig grej som fick mig att tänka på min familj. Framför mig cyklade en kille och på hela baken av cykeln satt det en stor låda som var smockfylld med… BRÖDEN! Jag skulle ha velat ta en bild men det blev inte så. (det ska också tilläggas att det hängde bröd utanför lådan också.)

Jaja nu ska jag iväg till Kyrkan.

Söndag med framgång och allt.

Idag har varit en fantastisk dag!
Jag startade tidigt med att vara sjukt trött men gå upp ändå och massa mig iväg för att göra nya kakor innan mötet.
Det gick bra förutom att spisen nog överhettade kabeln eller nåt för den smälte lite och spisen slutade funka, jag ska se till att den lagas imorgon. Eller, rättare sagt, Jag kommer inte göra någonting åt det… Gideon kommer fixa det åt mig, eller åt kyrkan såklart.
På mötet dansade jag så mycket så min gamla höft sprang ur led eller nåt. Typiskt att man ska behöva stå ut med sånt stup i kvarten, jag som skulle vilja bli dansare… men det var en bra gudstjänst i alla fall och efteråt vad det många som ville ha fika. Roligt tycker jag.
Ännu roligare var att Gideon hittade lite kött som vi kunde sätta i råttfällan och vänta på att se resultat. Lite som att fiska tycker jag, man ställer ut den och vet inte när och om man får napp så att säga. Efter ett tag när jag satt på kontoret och pratade med Rose kom Gideon in och såg sjukt nöjd ut. Så vinkade han till mig att följa med och nog hade vi fått napp alltid! Nästan för bra för att vara sant för det hade bara gått en jättekort stund innan vi satte ut fällan, jag antar att råttan var utsvulten…
Självklart var jag (som en äkta fiskare) tvungen att ta kort på fångsten, kolla in vilken baddare!!

Pappa, tror du han kommer bli okej? (hoppas du kopplar vart citatet kommer ifrån, annars blir jag besviken) Jag tror att han fick en aning ont i nacken i alla fall...

Gideon satt upp fällan på nytt för att som han sa döda hela familjen. Så vi får se imorgon vad vi fångat mera. Sedan ska jag ge mig på kackerlackorna. Jag ska se om inte Mama Anna har något tips på bra gift som tar kål på dem hela bunten. Jag återkommen i den frågan.
Jag har det väldigt bra och jag tycker det är roligt att få nåt verkligt riktigt att göra. Samtidigt kanske detta kommer hjälpa oss att göra kyrkan/Centret till ett fint och bra ställe att hänga på. Det är mitt mål och min förhoppning.

Jag börjar också göra stora framsteg i min swahili, jag tror att det är mycket tack vare att jag jobbar så mycket med Gideon som inte kan så mycket engelska. Han satsar på att lära sig svenska istället och så måste jag prata supermycket swahili. Otroligt bra. Sen har jag också lejt min Tanzania-bästis Rose att vara min Swahili-lärare. Förhoppningsvis kommer det också ge stora resultat:)

Nu ska jag gå till sängs, jag är fortfarande trött efter overnighten tror jag.
Kram!

Dagen-efter-piller blev först "Soda pops" och sedan "Fruxo"

Hela fredagen gick åt till att bjuda folk på te och kaffe och försöka övertyga folk om att det ville köpa sig en kaka till kaffet. Roligt men det tog mycket energi och jag blev trött.

Det var nog en ganska dum idé att gå på overnighten, jag har jobbat så mycket och så hårt de senaste dagarna så jag var helt borta inatt. Fick i alla fall ta tid att prata lite extra med Gud och det var skönt. Innan overnighten åkte jag som sagt hem till Rose, hon bor nära flygplatsen men när man går från stora vägen är det alldeles lugnt och fridfullt i hennes område. Sen att flygplanen nästan landar på hennes hus är en annan sak men man vänjer sig vid allt tids nog och hon sa att hon inte ens hör flygplanen längre. Vi satt på Rose's rum och tittade igenom mitt swahili-material och övade på att bygga meningar. Det var mysigt men jag började känna mig trött.

På overnighten fick vi in en del pengar för kakor och chokladbollar som såldes. Min viktfixerade kompis klämde i sig ca fem stycken chokladbollar och verkade lyckligare än någonsin… jag lyckas alltid stoppa i honom saker som han inte vill äta men älskar att äta. Roligt tycker jag.

Idag, lördag, är känner jag mig febrig och sjukt slut. Jag skulle vilja vara i kyrkan och göra en massa saker men det är jag inte eftersom jag behövde vila. Snart ska jag nog gå att sova en stund till. Jag har kanske hittills sovit runt 2,5 timmar idag. Det behövs nog lite mer. Men sen måste jag tvätta lite kläder sen också, som tur är tror jag det är lite för varmt att stå ute och tvätta nu.

Lite annan kul fakta just nu är väl att jag igår såg en stor råtta i köket, det roligaste med det hela är väl att jag och Gideon har gjort upp en plan för hur vi ska mörda den. Jag kommer nog bli massmördare den närmaste tiden också för hela väggarna är fulla av kackerlackor och de ska få smaka lite gift så de dör. Som ni märker har jag allt under kontroll, tror jag i alla fall…

Jag väntar fortfarande på mejlstormen med goda recept.
Kram!

Morgonblogg

Hej alla!
Jag har börjat baka nu i köket, det går bra men jag måste hitta det mest ultimata sättet att producera kakor och annat på. Jag hade tänkt att vi skulle göra pajer och annat men just nu i början så tror jag det är bäst att förbereda kakor och bullar och sånt som håller sig i frysen och som man kan sälja när som helst. Det är nämligen väldigt svårt att veta om det kommer några som vill köpa någonting.
Tanken med hela grejen är att ge en liten men ändå extra inkomst till Amana Centre och City Church. Det behövs verkligen och jag ser hela tiden hur konstigt tänk de flesta här har. De förstår inte riktigt det fina i hela planen. Men jag tror att de vill förstå och att de kommer att klara det här superbra med tiden.

Idag tog jag lite sovmorgon men ska snart åka iväg till kyrkan. Sen ska jag hälsa på hemma hos min vän Rose för första gången (pinsamt när man vart här i över tre månader och inte ens varit hemma hos sin bäste vän). Sen ska vi på Overnighten. Det var länge sedan jag var där nu och jag vet inte hur det kommer gå men det känns som att det är dags nu.

Kanske skriver jag och berättar hur det gick imorgon…
Jag har INTE fått några bak-tips från någon, jag hoppas att ni vill skicka någonting. Gärna muffinsrecept eller kakrecept som är enkla med inte så konstiga ingredienser och som går att förvara lång tid i kyl/ frys.
Skicka till: linnea.akesson@gmail.com

Tack!
Kram!

work in progress!!

Jag har visst lite svårt att hålla mitt löfte om att skriva till er ofta, jag ber om ursäkt och ska verkligen försöka bättra mig. Saken är den att det börjar ta mer och mer tid och energi att vara på min praktikplats då vi faktiskt börjar komma någon vart. Problemen har bestått i att i princip alla lokalerna på det här stället är, i mina ögon, i princip omöjliga att arbeta i eftersom det är en hälsorisk. Nu har jag börjat putta på folk att hjälpa mig göra något åt saken. Vi började i veckan som gått att fixa till i köket. Jag har några före och efter bilder som jag tänkte visa er.

Snuskigt värre innan städning!

Mtumishi wa Mungu! (herrens tjänare)

En förbättring går att ana, eller?

Nu är köket fullt användbart även för en Mzungu och jag och min PMU-syster Elin invigde det genom att baka kakor i fredags. Kakorna, fick jag höra sedan, gjorde succé på bönenatten då de bjöds ut. Då låg jag och sov…
Det är lite lustigt att jag varit här så pass länge och nu får vi igång värsta grejerna på bara en vecka gott folk. Snart hoppas jag också på att sluta vara så otroligt trött för jag har bytt mitt malariaprofylax. Jag fick ett recept av en läkare här i Dar es salaam. Min nya medicin är grön blå, en ganska otäck färg som gör att jag inte skulle bjussa ens min värsta fiende på dessa piller men de ska nog göra susen mot malarian i alla fall. Jag måste säga att jag hellre äter de där pillren som ser otäcka ut än att vakna mitt i natten från en fruktansvärd mardröm (har inte haft så många men några stycken).

Nu i veckan ska jag börja baka grejer som vi ska sälja på centret. Om ni har några tips (Snoris ska skicka muffinsrecept, tack) på vad man kan baka så mejla gärna till mig:

linnea.akesson@gmail.com

Tanken är att ha något som inte finns någon annanstans i stan och vad passar då bättre än kakor från sverige?! Jag vet då ingenting…

Imorgon ska jag börja dagen väldigt tidigt för att tvätta mina kläder innan jag åker till kyrkan för att börja fixa och dona. Det måste finnas någon form av fika när det kommer några stycken till veckomötet. Jag har inte riktigt bestämt vad det kommer bli ännu men det kommer bli fantastiskt förhoppningsvis.

Jag lovar att uppdatera så snart jag kan!
Kram!

Nu var det väldigt länge sedan jag sist skrev men jag tror att jag nämnde något om att jag skulle få besök av familjen och att jag skulle resa runt lite. Det har jag nu gjort och det var verkligen en händelserik tid på flera olika sätt. Mycket skratt och roligheter (för så är det om man är med familjen Åkesson) men också stunder av extremt allvar, nästan mitt livs värsta stunder, men inte på grund av familjen utan yttre omständigheter.
Vi besökte byn Mtae, platsen som framför alla platser fick mig att älska Tanzania från början. Vägen dit var svår och lång men väl där höll min familj med om att det var en av de vackraste platserna på jorden. Våra skor var allt annat än rena efter en nattlig promenad på lerig väg i ösregn. Pappa och min vän Ishmael gjorde rent dem.

Vi firade jul med byborna och deltog i deras sprudlande gudstjänster i kyrkan. Blåsorkester och sång och dans. Bibeltexter som lästes upp i någon form av dramatisering, först av söndagsskolan och dagen efter av några kvinnor som var med i nån utav kyrkans körer tror jag. En sak som först störde min mamma en del var hur öppet folk skrattade åt varandra när nån reciterade fel eller sjöng på fel ställe eller när några av barnen trasslade in sig i mikrofonsladden. Sen insåg vi alla att de inte skrattade ÅT varandra utan MED varandra, alla skrattade. Det var god stämning och som vanligt blev vi framkallade i kyrkan för allmän beskådan. Jag sa några väl valda ord, det är skumt för jag har väldigt svårt att komma på vad jag ska säga när jag står i kyrkan hemma i Dar es salaam. Men här i Mtae är det hur lätt som helst att tala och bre på med fina ord som jag vet att de tycker om att höra. Men till och med de allra mest fjäskiga meningarna jag säger här är fullständigt sanna, jag menar vartenda ord. De bara väller fram ur hjärtat när jag ser ut över alla de hundra vackra ansiktena som blickar upp mot mig där jag står. Det är nog något speciellt med platsen där ens livslånga resa på nåt sätt fick sin början.
Uppe i byn fick vi känna på lugn mitt i stressen. Det var mycket vi skulle hinna se och göra på bara två dagar. Hälsa på vänner till mig och min Emma. Titta på utsikt och gå på möten (det är absolut inte acceptabelt att skippa ett möte om man är en Mzungu och gäst i Lutherska kyrkan. Jag vet inte men det kanske är samma i alla andra kyrkor med men det är en Lutherska kyrkan jag upplevt denna ofantliga press.) allt detta tog nästan knäcken på oss men vi kom därifrån levande och med många fina minnen.

Sen var det dags för semestern på Zanzibar, det var strömavbrott över hela ön. Historien är lite komisk, det går en kraftledning under havet från fastlandet ut till Zanzibar och den hade gått sönder på nåt vis så strömmen kom inte ut. De som kunde reparera skadan kom från Sydafrika tror jag om jag inte minns fel och de hade tagit jul ledigt eller något så skadan skulle inte repareras på tre månader. Som tur var så var vårt strandhotell byggt så det klarade sig fint utan ström. Vi hade det lugnt och skönt på stranden och lämnade den inte för allt i världen. Vi bestämde att vi skulle vila denna gång på Zanzibar och nästa gång vi var här tillsammans skulle vi göra en massa roliga turer och titta på intressanta saker. Sista dagen på ön åkte vi in till Stone Town. Vi virrade runt lite smått, fast jag hade ganska bra koll. Vad folk än säger om den stan, men om man har BRA lokalsinne så är man inte fullkomligt lost utan bara lite halvt lost emellanåt om man tappar tron på sig själv.
Dagen efter skulle vi åka tillbaka till Dar es salaam på eftermiddagen. Vi ville ha lite mera tid att vandra runt i Stone Town bara. Tyvärr så öste regnet ner hela tiden och vi blev genomblöta. Vi gick i alla fall och tittade på slavmarknaden innan vi blivit genomvåta. Jag hade vart där förut men det var ändå intressant. Nu när man jobbar nära inpå afrikaner var det kul med små kuriosa- kommentarer från guiden som att det finns tolv marmorpelare inne i kyrkan som är byggd ovanpå slavmarknaden och ska föreställa Jesus tolv lärjungar är vända upp och ner. Detta med den enkla förklaringen att han som var byggledare var bortrest just den dagen pelarna skulle sättas på plats så de kom åt fel håll. Men, som guiden sa, det gick ju bra det också för kyrkan och pelarna står ju kvar än idag. Och det är sannemej sant, även om det blir lite fel ibland i våra västerländska ögon när något ska göras här i Afrika så är det väldigt mycket som fungerar precis eller ungefär lika bra ändå. Hakuna Matata.

Pappa var lite sjuk så vi bestämde att han inte skulle vara i solen, då gömde han sig under en klippa på stranden.

Mamma kunde också njuta av stranden, men hon kunde vara i solen, min mamma är väldigt vacker!

På färjan tillbaka till Dar visade de wrestling hela vägen, kanske inte riktigt vad jag hade valt att se men jag kunde ju titta bort när jag ville så det gick bra ändå. När vi kom fram till pingstkyrkans center fanns där våra rum och väntade på oss och även mycket god mat. Vi åt och gick och la oss.

Sista dagen familjen var i Tanzania var vi hembjudna till min värdfamilj på lunch och dit åkte vi. Enligt lillasyster Johanna blev vi bjudna på den godaste maten i hela Tanzania. Efter den goda lunchen började vi åka tillbaka mot centret för att packa ihop och väga så att väskorna inte var för tunga. Mamma hade hittat en sten på Zanzibar som jag skojjade med pappa och sa att mamma ville ha den med som souvenir. Han beslutade att självklart skulle hans hustru få med sig sin sten hem. Stenen i fråga var väl runt två kilo lätt och kanske inte den mest ultimata souveniren, om man packade den fel skulle den kunna se till att den var den enda souveniren man hade kvar när man packade ur väskorna. Men den kom nog med hem tillslut i alla fall.
På kvällen kom mina vänner Rose och Philipo och hängde med min familj, det var ett perfekt slut på en speciell resa.

När familjen åkte var det ganska jobbigt att vara kvar i mitt älskade Tanzania. Det kändes som att jag fick ett stort tomrum, ett hål i hjärtat. Men jag vet i alla fall nu att de är i säkerhet hemma, det känns bra. Jag klarar mig fint här och jag har människor här som jag inte vill lämna efter mig även om jag kommer bli tvungen till det om några månader. Familjen! Er har jag ju nu i säkert förvar hemma och jag tackar Gud för det. Tänk! Vi hade kunnat dö hela bunten…

Jaja nu fortsätter arbetet och nu går det framåt med rasande fart, jag hoppas det fortsätter så. Vårt mål är att få församlingen att bli en familj, en enhet, ett gäng som kämpar mot samma mål och gör det tillsammans. Vårt mål är också att nå ut till människorna runt omkring kyrkan. Få barn att komma in till oss och spela spel och leka och fika.
Målet finns där, nu sätter vi fart. Jag är väldigt taggad och målinriktad (speciellt efter att jag blivit lite uppläxad av min lillasyster under sista natten de var här, tack Johanna)

Nästa inlägg kommer förhoppningsvis inom kort och då hoppas jag kunna meddela att vi gjort stora framsteg.
Om det är någon som skulle vilja mejla till mig så tar jag mer än gärna emot hälsningar och glada tillrop och frågor eller vad som helst, skriv till linnea.akesson@gmail.com

Kram kram!