En sån dag...

Ja sanna mina ord. Idag började med en kalldusch och hårtvätt vilket verkligen piggade upp. Jag vaknade av att Sylvester krattade fint på tomten efter störtregnet igår. Sen åt jag lite frulle och snart var det dax att åka till kyrkan. Jag gick ut för att sätta mig i fotöljen som står utanför köksingången och sätta på mig mina sandaler. När jag sätter mig ner brakar hela stolen ihop under mig och det var högst oväntat. Jag ser att gardinen dras ifrån i Sylvesters fönster och förstår att jag är iaktagen. Det är bara att skratta åt alltihop. Jag passar även på att ge Debora någonting att skratta åt så jag ropar på henne och förklarar att jag nog verkligen behöver gå ner i vikt eftersom jag nu börjar förstöra möblemanget. Hon får sig som sagt ett gott skratt. Sen går vi och har en liten Foto-session med Mama Annas apelsinträd, detta för att jag tänker att det kan göra min lilla mamma en smula avis...

Sen for vi till kyrkan och lyssnade till en tämligen hetsig predikan om kraft... tror jag iallafall att det var. Efter mötet fick jag äntligen träffa och klämma lite på mina nya vänner och skvallra lite med dem. Jag hade också ett mycket givande samtal med en utav dem och vi utbytte lite idéer med varandra. Mycket givande. Sen gick vi och åt lunch.

När jag kom tillbaka till kyrkan så sa Rose (en kompis som jobbar på kontoret) att de skulle åka några stycken hem till Abel för att se hur Rebecka mådde. Hon frågade om jag ville hänga på eftersom att Abel och jag bor grannar. Jag trodde jag tackade ja och hon sprang ut. Sen hittade jag inte henne igen så de drog väldigt snabbt. Jag blev kvar att prata med några en stund till men sen bestämde jag mig för att jag var trött och ville hem. Jag gick ut för att få tag på en Daladala men ingen skulle till färjan. Med lätt panik stod jag där och kände inte alls för att ta en taxi, det är svindyrt. Så kom en utav killarna i kyrkan ut och pratade en stund och han försökte komma på vart jag kunde åka istället typ. Jag blev lite chockad över att han ville föreslå mig att åka nånstanns som jag aldrig varit förut och där byta åt nåt annat håll, nejtack tänkte jag.

Jag beslutade att jag skulle åka till "Posta" för därifrån tänkte jag mig att jag skulle kunna hitta till färjan på egen hand. Sagt och gjort!

Jag tror att minibussen jag satte mig på hade fått punktering eller något på båda bakhjulen för det skumpade nåt så vansinnigt. Väl framme vid "posta" klev jag av och fokuserade blicken på nåt i fjärran föremål och började gå, nån kille som säkert ville sälja saker försökte stoppa mig och jag sa att jag ville inget ha och ville att han skulle låta mig va. Tillslut skrek han efter mig: -Where are you from? Norwey? Sweden? Hej-hurmårdu?-vartskadu?-hejdå?

Jag blev lite full i skratt och ropade tillbaka: -Hejdå!

Det var lätt att hitta till färjan och förhoppningsvis har nu Dar es Salaam krympt lite till i min värld. Jag fick vänta jättelänge på färjan och väl på andra sidan tog jag en daladala till och hade sedan bara en två kilometers promenad kvar tills jag skulle nå hemmets trygga vrå. (behöver jag säga att jag redan var trött?) Jag hoppade av bussen och började gå. Som tur var så hittade jag hem (tack mamma, tror jag, för mitt överlägsna lokalsinne) och kom hem efter två timmar typ.

fjuh vilken pärs! Men det var det värt. Imorgon ska jag på't igen och det med stor framgång hoppas jag. tihi.

Väl mött allesammans!

Kramar från en friskare svenne i söder.