Tid

Nu har jag haft en vecka med syster Sara! Vi har flängt runt en del och Sara har fått se hur mitt liv ser ut här nere och det kan jag tänka mig är både intressant och mindre intressant för henne men det är trevligt för mig att ha henne här. Ni kan ju se lite bilder här på vad vi har gjort. Vi har hängt mycket på kyrkans kontor.

Igår spenderade vi tiden på stranden innan vi skulle till Saras första Overnight. Det var väldigt varmt men vi njöt av poolen och soolen.

Bönenatten gick vi igenom med bara lite pina, det är ytterst smärtsamt för tanter som oss att vara vakna en hel natt. Åren börjar väl ta ut sin rätt. Jag har kommit till insikt om att jag inte kan fortsätta vara med på varje overnight för det kommer ta för mycket energi från vad jag ska göra här nere. Att "dygna" varje vecka känns inte som att det är helt värt. Kanske kan vara med en eller två gånger i månaden.
Idag när vi var påväg hem från kyrkan blev vi förföljda av en tonårskille som vi förstod var ute efter pengar. Vi stannade flera gånger och frågade honom vad han höll på med och vart han var påväg. Han svarade en aning osammanhängande och jag blev mer och mer irriterad på honom och vi var också lite oroliga för han hade en käpp som vi började fantisera att han skulle slå ner oss med. Tillslut vända jag mig om och frågade honom vart hans hem var och om han var påväg dit (jag lät inte alls vänlig men väldigt bestämd, näst intill aggressiv) han gnällde att han ville ha pengar av oss och jag sa åt honom på skarpen att han skulle sticka därifrån och lämna oss ifred nu med en gång. Tillslut fick jag iväg honom och jag kokade nästan inombords, hela grejen var lite obehaglig man kan ju undra hur länge han hade följt efter oss.
Sen gick vi och var upprörda en stund. Tills jag såg nåt röra sig i träden och vi insåg att det var ett gäng apor!! Tänk vad exotiskt va!! Det gjorde oss lite mer uppåt än förut och Sara skulle ta kort tyckte jag. Tyvärr så blev det nog inget kort för aporna började kuta mot oss och vi blev skitskrajja (fegisar jag vet) och sprang vidare. Men det var i alla fall något roligt den här morgonen.
När vi kom hem föll vi som i koma för några timmar eftersom vi var väldigt trötta. Sen när vi vaknade gick vi upp och tvättade lite kläder för imorgon ska vi bege oss ut på landet för att besöka min PMU-broder Samuel. Resten av dagen har vi tagit det ganska lugnt.

När vi gick på stan en dag såg jag den här skylten på en bil, tror att den är sann sann sann!

Den här sista bilden tog jag imorse på färjan när vi åkte hem runt 06 på morgonen, underbart vackert var det.

Nu kommer jag inte skriva här på typ en vecka eller nåt eftersom jag lämnar stan men jag kommer med en rapport så snart som möjligt.
Kram på er!

En Tisdag som alla andra.

Kära vänner! Nu lackar det mot jul, om det är någon som vill sända en julklapp till Amana Center så är vi i behov av roliga sällskaps spel.
Jag har en speciell önskan att någon ska skänka ett Twister-spel och sen spelet råttfällan (jag har tagit med en variant av råttfällan ner men den är av plast och inte så bra.) Sen finns det alltid rum för bollar av olika slag och hopprep.
Min familj (mamma pappa Lovisa och Johanna) kommer att åka ner och hälsa på mig och kan då ta med era gåvor. De kommer att komma till stor nytta och välsignelse för oss här nere.
Jag är just nu i full färd med att peppa folk att komma igång igen efter en stor svacka och det behövs sjysta grejer för ungdomar att pyssla med.

Så lite info om hur jag har det. Livet flyter på bra och jag känner att jag hamnat rätt. Som jag redan skrivit så har jag ju finbesök och det är kul att få visa upp alla platser och ställen för Syster Sara. På torsdag ska vi vara riktigt vita och gå å se filmen "This is it" (den om michael jackson). Ni skulle vart med när jag insåg att jag skulle kunna se den.
Jag var med PMU-Samuel och så såg jag en affisch, jag skrek till ganska högt så jag tror Samuel blev lite skraj. Sen fattade han varför. Jag är glad att jag ska få se den.
På söndag ska jag och Sara åka och hälsa på Samuel i Handeni. Han ska få bjuda på adventsfika… Fast det blir nog vi som får köpa fikat här i Dar men vad gör man inte...

En vecka full av Svenskar

Hej allihopa!!
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev till er och jag ber om ursäkt för det.
I söndags kom min PMU-broder Samuel på besök och vi har haft fullt upp därav inga inlägg till er.

Nu känner jag att jag måste skriva och berätta att min syster Sara har kommit hit och att hon överlevde flygresan. Nu har hon bara den stora uppgiften att försöka klara av all svett som kladdar men hon klagar inte så jättemycket. Första natten med Sara i dubbelsäng gick kanon, fick en smäll i skallen av hennes armbåge nån gång under natten minns jag men annars var det inga problem. Vi hoppade över overnight eftersom Sara var ganska trött och jag kände mig inte helt okej. Och idag softar vi men imorgon blir det kyrkan som gäller.

Jina langu ni Hawa Naomi Leah Kaluzi!

Det känns som att det var flera veckor sedan jag var på overnight sist men när jag tänker på det så var det ju faktiskt inatt, eller natten till idag. Jag vet inte riktigt vad som hände inatt, natten bara flög iväg. Pratade lite med Gud och tänkte över ett och annat. Såg hur en rad händelser i mitt liv och främst den senare delen av mitt liv alla har lett fram till det jag befinner mig i just nu och det slog mig också att bara för kanske två tre år sedan hade jag inte alls lagt mitt liv i Guds händer så som jag nu har gjort. Det fick mig att sätta mig ner och börja skriva ner allting för att verkligen dra mig till minnes av saker som faktiskt har spelat stor roll i mitt liv.

Först måste jag bara berätta för er (och speciellt mina underbara PMU-syskon i Rwanda, som också skrivit om olika "...försök" i sin fina fina blogg) om mitt första rån-försök nånsin i Tanzania(!!!)
Man har hört så mycket om att man inte ska ha fönstret öppet om man stannar vid ett rödljus men det tänkte inte jag på så mycket. Jag har alltid väskan under uppsikt och ser till att allt jag har med mig finns i väskan som är ordentligt stängd. Igårkväll hade jag väskan på golvet hårt pressad mellan mina ben. Så när vi står vid ett rödljus ser jag hur någon kommer upp jämsides med mitt fönster och jag tittar för att se vad det är frågan om för det var ganska folktomt överallt. Mannen tittade på mig och såg att jag tittade på honom, DÅ blixtsnabbt stack han in handen och försökte ta tag i min väska men jag fick tag i hans arm och försökte slå till honom med min andra hand men då slet han sig fri och sprang sin väg, utan min väska då. Där hade jag tur och jag blev inte ens speciellt chockad. Min chaufför däremot, Yohanna, han var otroligt chockad och gav ifrån sig små tjut av förvåning och chock resten av vägen till kyrkan.
Det var en häftig upplevelse att nästan bli rånad på en hel del värdefulla ting. Det har inte gjort mig speciellt rädd men jag kommer ju såklart fortsätta vara lika försiktig som jag alltid har varit.

Som jag skrev tidigare i mitt inlägg så gick hela natten åt till eftertanke och reflektion. Det var nog lyckat för min del. Dock blev jag extremt trött fram på småtimmarna som vanligt och det var lite tråkigt, nästan vecka kan jag i alla fall skratta lite åt eländet för då kommer jag ha syster Sara vid min sida och vi delar både samma problem med sena kvällar i tjänst för Gud.
På morgonen fick jag i alla fall en trevlig överraskning när mina två vänner Rose (som ni redan känner till ganska bra vid det här laget) och Hellen (som jag kan ha nämnt också) berättade att de skulle åka med mig hem för att det var Pastor Abels födelsedag idag och de tänkte överraska honom tidigt på morgonen med lite hyllningar och diverse. Inte tackar man nej till lite kvalitetstid med brudarna såklart så jag hängde kvar tills de var redo att åka.

Till flickornas förtvivlan (men jag tror att mamma blir stolt över sin förstfödda) tvingade jag dem till en rask morgonpromenad från stora vägen hem, dels för att jag inte hade lust att betala nåt fordon för att ta mig hem men mest för att jag tycker det är väldigt skönt och lugnande att gå den där vägen som jag känner väldigt bra numera.
JAG HAR DÅ ALDRIG SETT PÅ MAKEN!! Sickna svaga stadsflickor till Afrikaner jag har slagits ihop med, de gnällde ju mer än jag nånsin har gjort över en promenad här nere, och då var detta bara två kilometer på slät mark.
Jaja vi kom i alla fall fram tillslut efter lite muta med läsk och kex (!!! På morgonen, jag vet… sjukt) Och Abel blev stormförtjust över finbesöket sådär på morgonkulan och vi pratade en stund. Jag såg den mest gigantiska vandrande pinnen jag någonsin sett, tror till och med att den hade små grip-klo-käftar som såg lite otäcka ut.
Jag vet inte vad som hänt med mig men helt plötsligt blir jag typ rädd för alla insekter som jag ser, helt plötsligt är de så nära inpå. Pappa sa till mig i telefonen idag "Det är bara för att du blivit mer afrikansk nu så de är inte så blyga för dig längre." Min pappa är världens roligaste pappa (och mamma är otroligt rolig hon också vilket jag verkligen fick erfara i början på veckan i ett sms, tyvärr kommer jag inte att dra hela den historien här för det skulle bli lite utsatt läge för pappa då för vi var roliga på hans bekostnad...)

Efter en stunds trevlig pratstund beslutade jag mig för att det nog var dags för mig att gå hem och vila lite eller i alla fall äta lite frukost för jag var sjukt hungrig, jag kände mig inte så trött faktiskt.
När jag kom hem bytte jag om till superbekväma kläder och så satte jag mig att äta frukost. Medans jag började klämma i mig mitt första Sesam- Ryvita kände jag plötsligt hur en otroligt stark trötthet föll över mig och jag var tvungen att lägga mig på direkten. Jag somnade snabbt och när jag vaknade var jag lite orolig att jag hade sovit för länge och att det redan var eftermiddag men som tur var (eller kanske inte tur men ändå) hade jag bara sovit i en eller två timmar. Debora knackade på om kom in och la sig nästan på mig, sen tyckte hon det var för varmt så hon drog undan gardinerna (lite som en jobbig lillasyster, jobbig för att jag gillade hur det var med ljus och värme i mitt rum.) Efter en liten stund ville jag gå på toa och körde således ut Debora från mitt rum. Sen bestämde jag mig för att gå till affären lite och förhoppningsvis få öva lite swahili.
Jag gjorde som jag tänkt och satt ett tag där. Sen efter nån timme eller två kände jag att det var dags att gå hem. Sylvester var tvungen att gå till Maweni (ute vid stora vägen) och handla en grej så han följde mig hem. Sen kände jag att varför inte följa med honom till Maweni (samma två kilometer som jag gått på morgonen) för att få lite extra träning. Tänkt och gjort jag gick med dit och hem. Sen var jag otroligt trött. Men efter en dusch bestämde jag mig för att gå till Abel igen för det skulle vara lite mer festligheter för honom tydligen och Rose sa att hon ville att jag skulle komma dit. Det blev en lång utdragen historia och efter en ceremoniell tårtbitsutdelning tog jag chansen att smita iväg, då hade jag redan varit där i tre timmar istället för max två som jag tänkt från början.

Nu har jag fått middag och ska snart sova och vila inför imorgon då jag äntligen ska träffa min PMU-bror Samuel igen.

Det var allt för idag. Kram!

Fredag=Ijumaa

Med ett glas av mama Annas extremt goda saft och ett stycke ryvita i labbarna känner jag mig nu ballanserad och lugn.
Hormoner är inte att leka med men jag är ändå väldigt nöjd med mitt lilla känsloutbrott häromdagen. Det var lite utflippat men ändå inte så extremt att jag inte fungerat. Igår fick jag så en skön skratt/gråt-attack som bjöds av ett till synes meningslöst sms från en lillasyster rörandes en fundering från pendeltåg. Otroligt roande och jag behövde verkligen ett litet utbrott där och då. Har ni små tankar som går att skicka via sms tar jag tacksamt emot fler.

Idag försökte jag sova så länge jag kunde och ska väl gå att lägga mig ett tag till när jag avslutat det här med internet. Håller på att ladda inför kvällen och natten i kyrkan. Vill klara av det bättre inatt än tidigare nätter.
Imorgon kommer praktikant-Samuel från Handeni och hälsar på mig, det känns väldigt roligt att träffa honom igen, det var länge sedan vi sågs nu. Jag hinner hem en stund efter kyrkan och sova ett tag för han kommer inte förrns på eftermiddagen.

Så håller jag också på att ladda inför ett kärt besök som infinner sig exakt om en vecka!!! Min syster Sara kommer och ska vara med mig i typ tre veckor!! Det ska bli roligt att ha henne här så hon får träffa mina nya vänner här och sådär. (Sara, bli inte orolig nu, jag har börjat fundera på om vi faktiskt kommer få plats i min dubbelsäng… som det är nu så ligger jag på tvären tvärs över hela sängen varje natt… Fast det kommer nog gå bra. Finns det hjärterum så…)

Jag tänkte också gå en sväng till Sylvester idag och muntra upp hans vardag. Han har det nog lite långtråkigt i den lilla affären vareviga dag, i alla fall antydde han det till mig häromdagen, stackarn.
Det blir också ett bra tillfälle att öva swahilin. Igårkväll hade jag en sms-konversation med Philipo där jag skrev en del swahili. Han sa åt mig på skarpen att "Du som skriver så perfekt swahili MÅSTE verkligen jobba på snacket!!" och jag håller ju med honom. Han lovade att de alla skulle hjälpa mig att börja prata mer. Det känns ju bra. Min ambition är att prata flytande, och det snarast!
Får väl tillfälle att öva inatt.

Oj nu kände jag doften av regn och jo, det regnar faktiskt ute. Fint och skönt.
Kram till er där hemma!

Inte min bästa dag, eller kanske den bästa dagen hittils...

Idag har jag inte kännt mig annat än motarbetad, det började på morgonen när jag hörde att en tjej i kyrkan planerade att starta upp en verksamhet i kyrkan (vilket i sig är jättebra för henne, alla som lyckas skapa sig en verksamhet är lyckligt lottade) problemet är ju alltid pengar för folk här och när man vet det är det väldigt svårt att jobba med dem. Man vill passa sig noga för att trampa någon på tårna, det sjukt dumma är bara att en del av vad jag tänkt att ungdomscentret skulle starta var redan en del av hennes planer med hennes idé.

I denna stund bör nämnas att ni bör läsa in att jag skriver "JAG hade tänkt att…" total fel bara där!! Det är det som jag insåg idag, jag börjar tänka som en himla vit-missionär!! (när ordet används i gammal bemärkelse…) Jag börjar styra och ställa. Otroligt vilka sidor hos mig själv jag upptäckte idag, det var inte ett dugg angenämt. Sen spenderade jag halva dagen med att försöka sortera tankarna lite. Förra vecka upplevde jag verkligen att jag hade flyt, jag fick tankar som verkade leda mig i rätt riktning. Men jag har nu upplevt att saker inte går riktigt som jag trodde de skulle och jag inser att jag har otroligt mycket kvar att lära mig här.

Bland annat hur man handskas med ett gäng afrikaner som alla har egna storartade planer men som antagligen inte kommer genomföra ens hälften av vad de tänkt eftersom de vill så mycket men har så lite pengar.
Jag har inte tappat tron att jag är här för att öppna nya tankemönster, till exempel:
"Okej, jag kanske inte kan öppna en stor restaurang, men kanske ett gatukök med Ugali på menyn" (alltså att det måste inte vara så "grand" utan kan börja litet…
Lite "Ingvar Kamprad tänk" till Amana Vijana Center tänker jag mig.

Men idag fick jag ta ett steg tillbaka som sagt och börja om att fråga Gud vad tusan han har tänkt sig egentligen. Ni får gärna hjälpa mig be om ledning i frågan vad jag gör här.
När jag befunnit mig i misär ett tag så pratade jag lite allvar med Rose (min otroliga vän som trots Malaria kom och jobbade och gav mig stöd i min nöd, som jag inte berättat om för henne ens, hon är som sagt otroligt underbar)
Vi började med att planera för att snygga till stället bit för bit och det kändes bra att hon gav mig synpunkter och verkade tycka det var roligt att det skulle hända någonting.

Trots att hon lyfta upp mig lite så kände jag mig fortfarande som en dum viting som kom med helt fel åsikter och försökte styra allt och alla så efter dagens samling när jag skulle åka hem kände jag mig värre än nånsin här nere. Men det är nyttigt för mig det här och jag är faktiskt tacksam att Gud äntligen låter mig känna nånting. Hittills känns det som att jag vandrat runt här i eufori.
Man kan vara glad att vara på en plats eller vara i extas, jag har nog vart det senare… det är också bra att komma till insikt om att oavsett hur ens inställning är innan man åker ut för en längre tid med någon form av uppdrag så ändras den nog efter ett tag och man tvingas inse olika sanningar som man aldrig kunnat ana sig till utan att vara på plats.

Nu när jag satte mig ner att skriva ner mina desperata tankar så började det klia nåt vansinnigt på högra foten. Det visade sig att familjen mygga hade beslutat sig för en liten middagsbjudning på Mzungu kvällen till ära, som om jag inte redan mådde dåligt liksom. Toppen nu kommer jag väl inte kunna sova ordentligt.

(Snälla sara hoppas du tar mitt sms som jag skickade idag på STORT allvar och tar med Xylocain ner)

Ett annat dilemma är mitt hår, DET TORKAR ALDRIG!!!
Ett stående förslag på lösning som jag fått från flera håll nu är att klippa av alltihopa. Jag tror inte jag gillar den idéen, inte alls faktiskt. Idag erbjöd sig min kompis Hellen att hon kunde fläta det åt mig så jag kanske testar det.
Jag fruktar nämligen att om det aldrig blir tort kan jag snart säga som Sid i Ice Age till mammuten Manfred (pappa du vet vad tror jag)
-Jag har bruna svampar i min päls.

Jaja där var kanske dagens roliga, annars är det lite depp. Nu ska jag gå å se om det finns något trevligt att stoppa i munnen.

Blogg 7 November 2009

Ja, vad har hänt sedan sist jag skrev? Jag vet inte vart jag ska börja men jag kanske börjar med att berätta om det stora eventet som jag var på natten till idag. Det var en overnight som händer en gång om året och riktar sig till universitetsstudenter. Det hette ”Campus night” och temat för detta året var ”Higher life” och de kristna studenterna (och säkert deras okristna vänner också) uppmanades att försöka uppnå ett Higher life inte bara pengamässigt utan även kunna göra stora saker för landet och världen med ögonen på Jesus och tillsammans med honom. Det var runt 15 000 studenter där. Jag ville vara där mest för att Jackson skulle prata. Det var skön stämning och det var nog flera tusen som gav sina liv i Guds händer inatt.
Jag var otroligt trött och sov en timme efter midnatt men klockan 02 vaknade jag igen av att mina två kompisar Rose och Hellen gav upp glädjetjut och hoppade upp för att dansa loss till deras favoritsångerska som gick på scen. Och folk var som galna. Jag är verkligen avis på deras energi. Jag filmade lite så om allt funkar så kan ni se lite hur det var, men ni skulle vart där. Om det inte funkar med att lägga upp filmerna ikväll så ska jag göra mitt bästa för att få upp dem så snart som möjligt.


Också tog jag en bild när Jackson pratade.

I övrigt så vill jag dela med mig lite av lyckorus, nästan varje morgon jag vandrar till bussen hör jag långt borta eller väldigt nära små små små röster "zungu! zungu!" och jag ser mig omkring för att se vart den lilla rösten kom ifrån. Jag har några stammis-ropare som bor hundra meter eller så från vägen men det är inte så många träd ivägen så de ser mig på långt håll. Jag kan se den stå och hoppa upp och ner av upphetsning bakom en husknut. underbart!
En dag kom jag förbi några barn kanske 3-5 år gamla och de var precis i min väg där jag skulle gå. Det blev fullkomligt galna av att se en Mzungu (viting) på så nära håll så de kunde inte stå stilla de bara skakade och hoppade upp och ner och några kom till och med fram för att få skaka hand detta alltmedan de skrek för full hals: "Zungu! ZUNGUUUU!!" Oslagbart jag kunde inte sluta skratta under resten av vägen.

På samma väg såg jag en morgon en otroligt vacker skapelse:

Inte illa alls måste jag säga. Det var ju till och med så att jag fick fram kameran enkom för detta tillfälle. -undrar just om den hade varit slämmig men mättande...
Nu är maten klar så jag avrundar. Filmerna kommer inom kort hoppas jag. Det får ni inte missa.

Kram!!

lite kort, för maten är klar.

kort swahili ordlista:
Baba- pappa
mama-mamma
dada-syster
kaka-bror

Idag tror jag att jag såg en tjuv eller nåt för han blev jagad av en stor folkmassa och sen såg jag hur nån fick fast honom och de började slåss... Jag fick lov att stänga hjärnan lite kände jag. Hoppas att han klarade sig.

pengar är inte något problem

Igårkväll efter samlingen i kyrkan så var jag inte säker på om jag skulle stanna kvar på obestämd tid och vänta på pastorn eller om jag kunde ta mig hem själv, det var redan mörkt. Jag bestämde mig för att inte vänta på honom för då skulle jag bli för trött och jag skulle liksom aldrig komma hem. jag kollade över mina tillgångar och insåg att det skulle bli tajt med pengar till transport men insåg också att jag hade precis så det räkte till både daladala (250tsh) färjan (100tsh) och taxi hem från färjan (5000tsh) så jag gav mig av men var hela tiden nervös att jag räknat fel men allt gick bra och jag kom hem tryggt och fint.
Idag ska jag till kyrkan igen och förhoppningsvis få utbyta intressanta tankar med Rose och Philipo. Ser verkligen fram emot det, igår berättade Philipo stollt för mig att han hade kommit på att om han började äta lunch så skulle han sluta känna sig hungrig om dagarna. En fin insikit tycker jag. (förut ville han försöka hålla sig slimmad hade han förklarat för mig för någon vecka sedan, jag är glad att han kastat det åt sidan för jag kände mig lite som värsta fläskberget som åt lunch... haha)

Nu ska nog Baba Jackson jobba här med datan så jag ska gå och äta frulle!
Kram kram!

Blogg 3 November 2009

Igår skulle jag ha skrivit lite till er och jag skulle också ha chattrat med Sara lite inför att hon ska komma hit om bara några veckor. Men strömmen var av hela kvällen och jag satt istället och läste. För er som inte ännu har läst den så kan jag starkt tipsa er om att läsa boken ”Driven av kärlek” av Bruce Olsson, en fullständigt fantastisk bok.

Igår träffade jag Lena Lilja och vi åkte runt lite, vi stannade och åt lunch på ”Sea cliff” ett riktigt viting-ställe här i Dar. Bilden är tagen vid havet utanför det superlyxiga hotellet Seacliff. Det var vackert där så Lena tog en bild av mig.

I samma område bor de flesta vitingar och de är nästan som isolerade på denna lilla halvö i norra delarna av stan. Det var god mat och trevligt att bara sitta och prata lite. Vi brottas båda två med samma tankar om hur man gör mest nytta här nere egentligen. Vi har båda inställningen att vi inte vill sättas över de som egentligen är menade att styra ett projekt. I mitt fall gäller det i kyrkan med ungdomsledare och i Lenas fall har det med sjukvård att göra om jag förstått saken rätt. Ännu så länge har vi inte kommit fram till något utan bara rört runt lite i ämnet –Hur kommer jag till min rätt här och vad vill Gud att jag ska göra? Men jag är glad att säga att jag ser saker hända som pekar i en riktning i alla fall. Någon dag snart ska jag se till att vi samlar alla ungdomsledare och pratar lite om vad de tycker är viktigt och sådär med ungdomsarbetet. Jag vill hjälpa dem att uppnå det de vill uppnå och inte komma på nån sjuk idé som inte går att hålla liv i efter att jag åkt hem.

Vi åkte också till en stor mataffär och jag blev glatt överraskad när jag hittade "Ryvita" på en hylla, Sara det är stort inte sant? Jag hittade också mitt älskade menthol schampoo så det känns ju bra att det går att hitta om det skulle ta slut för mig.

Tack för era kommentarer här på bloggen, Obbe!! Klart du kan komma hit till mig. Det är bara att boka biljett… och kanske spara lite cash också.

Nyss satt jag och läste lite andra bloggar från de andra PMU-praktikanterna bland annat. En tråkig nyhet är att av dem har dragit på sig malaria och ni får gärna be för henne (sara).

Medans jag läste så vandrade också mina tankar iväg en bit och jag kom på att jag snart ska klä på mig och börja ta mig in till stan, jag tänkte mig att jag måste tacka Gud för att jag får vara här. Innan jag åkte ut så var jag lite deppig till och från och mamma var orolig. Jag pratade med min nära vän tant Snor om vad som egentligen skulle hända med mig när jag kom ner hit. Jag frågade henne vad hon trodde om en möjlig depression. Hon kunde inte tänka sig att jag skulle må dåligt här nere, hennes ord var så sanna för det är här jag verkligen känner frid. Det är lite konstigt men jag är nog lycklig, jag kan i vilket fall inte förmå mig att komma på vad som skulle kunna få mig att inte älska varje stund här. Vad som än händer så är allting något bra som jag får lära mig utav och oavsett om jag tvingas göra något som jag tror jag inte kan eller om jag bara promenerar hem från stora vägen så är Gud med mig och han ger mig mer än jag vet om själv.
Nu ska jag avsluta det här och äta pankakor med Gud och sen ska vi gå till bussen. Får se vad han har för planer med idag.
Over and out.

Jumapili- November 01

Sådärja, ännu en vecka har gått och när jag ser tillbaka på den kan jag känna mig ganska nöjd. Jag kan nog säga att alla tre första veckorna har gått lysande såhär i backspegeln. Självklart har det ju varit lite sjukdom och annat men ingen har dött och nu börjar jag finna mig själv här lite mer. Eller om man hellre vill så kan man säga att jag blir mer och mer förlorad i det här landet, med det menar jag att jag smälter in i det, blir inne i det, har svårt att se mig själv frivilligt åka härifrån... etc

Men idag kände jag också något annat, en känsla som jag tror att jag väntat på sedan jag kom men som liksom inte har infunnit sig förrns nu. Jag ÄR HÄR nu, det är inget som kan ta mig härifrån. Delvis för att jag inte vill men om jag skulle få hemlängtan så finns det ingen snabb utväg härifrån. Imorse tror jag att jag hade velat åka till Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag hade velat åka pendeltåg, kanske fryst lite i höstskurar och annat, kommit in i värmen i kyrkan och träffat mina vänner, min familj...

Nu har jag ju blivit välsignad med nya vänner och ny familj här i Söder och det är jag så glad för men jag vill också sakna hem lite. Ännu så länge saknar jag inte, men jag vet att ni alla finns där hemma och jag skulle vilja kunna träffa er liiiite mer än vad som är möjligt i nuläget. Jag kommer fortsätta att förvänta mig en "BOOM" av saknad om någar veckor... Vi får se, då kommer bloggen svämma över av tårar. Haha!

Okej, nu till vad som händer...

Jag åkte till "overnight" i fredags och det var mer folk än första gången jag var där. Det var ungdomar där från både vår kyrka och andra kyrkor i Dar es salaam. Det var mycket sång, mycket bön och en del "sharing" alltså delande av tankar och Guds ord. Det jag blir så otroligt förundrad över är deras energi, de står upp och lovar Gud hela natten. Jag driver inte med er nu men de sjunger för full hals och dansar runt i timmar till Guds ära. Själv kände jag mig mest dum, men jag sände en stillsam svenne-bön till Gud om att han skulle ge mig samma energi som de andra här så att jag också ska kunna lovsjunga honom på det viset.

På morgonen runt 05 mådde jag pyton, det är jobbigt att vara vaken hela natten (jag behöver verkligen kraft och visdom från Gud så jag vet hur jag bäst ska förbereda mig för kommande veckor). Jag fick vila lite på kontoret innan jag kunde börja åka hem. Men natten var bra och jag lärde mig några nya namn.

igår, dagen efter overnight, spenderade jag på stranden med Debora. Eller egentligen på ett strandhotel. Med pool. Det var väldigt skönt. Vi simmade i poolen, jag plaskade lite i Indiska Oceanen och sen satte jag mig i skuggan och började läsa boken "driven av kärlek"av Bruce Olson. Det kommer bli grym läsning framöver känner jag på mig.

Synen: mig i baddräkt är väl inte den vackraste måste jag säga, men jag har iaf bildbevis på att jag varit i havet efter BARA tre veckor här!! Vilket är en bedrift med tanke på att jag gick i skola i åre och bara åkte ett halvt åk under hela två terminer... Haha.

Idag kände jag mig mer som en missionär än en praktikant, jag fick hålla i första delen av predikan... Jag var först väldigt ovillig till detta för jag är ju ingen talare... eller iallafall så har jag inte sett mig som det fram tills nu. Eller prata gör jag ju mycket men det känns inte som att jag sagt saker som verkligen är något att spara på. Men här har jag redan fått den stämpeln av Abel och vem vet, han kanske har rätt.

Jag klarade iallafall av uppgiften bra genom att inse att det inte var ett "uppträdande" utan att det måste varit Guds vilja att jag skulle komma till den här punkten. Jag fick dela några ord som jag gett till pastorn typ i förra veckan och som inspirerade honom till den milda grad att han ville att jag skulle dela dem. Det är en speciell känsla att säga saker till folk som faktiskt kommit till mig för att Gud visste att jag skulle göra nåt bra med dem.

Imorgon ska jag till kyrkan tidigt tänkte jag och vara på kontoret ett tag för att sedan träffa Lena Lilja (en svensk utsänd av PMU, eller jag tror att hon är utsänd av PMU, hon OCH hennes man är båda utsända men i olika ärenden) vi ska luncha tänkte vi. Hon är ensam med barnen den här veckan för att Per (hennes man) är ute och far så jag tänkte hon kanske ville ha lite umgänge. Sist vi sågs var det otroligt trevligt.

Nu ska jag avsluta detta mastodont-inlägg (hoppas att det går att läsa) och göra nåt annat, typ umgås med min tanza-familj.

skriv gärna kommentarer! Kram!