Jumapili- November 01

Sådärja, ännu en vecka har gått och när jag ser tillbaka på den kan jag känna mig ganska nöjd. Jag kan nog säga att alla tre första veckorna har gått lysande såhär i backspegeln. Självklart har det ju varit lite sjukdom och annat men ingen har dött och nu börjar jag finna mig själv här lite mer. Eller om man hellre vill så kan man säga att jag blir mer och mer förlorad i det här landet, med det menar jag att jag smälter in i det, blir inne i det, har svårt att se mig själv frivilligt åka härifrån... etc

Men idag kände jag också något annat, en känsla som jag tror att jag väntat på sedan jag kom men som liksom inte har infunnit sig förrns nu. Jag ÄR HÄR nu, det är inget som kan ta mig härifrån. Delvis för att jag inte vill men om jag skulle få hemlängtan så finns det ingen snabb utväg härifrån. Imorse tror jag att jag hade velat åka till Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag hade velat åka pendeltåg, kanske fryst lite i höstskurar och annat, kommit in i värmen i kyrkan och träffat mina vänner, min familj...

Nu har jag ju blivit välsignad med nya vänner och ny familj här i Söder och det är jag så glad för men jag vill också sakna hem lite. Ännu så länge saknar jag inte, men jag vet att ni alla finns där hemma och jag skulle vilja kunna träffa er liiiite mer än vad som är möjligt i nuläget. Jag kommer fortsätta att förvänta mig en "BOOM" av saknad om någar veckor... Vi får se, då kommer bloggen svämma över av tårar. Haha!

Okej, nu till vad som händer...

Jag åkte till "overnight" i fredags och det var mer folk än första gången jag var där. Det var ungdomar där från både vår kyrka och andra kyrkor i Dar es salaam. Det var mycket sång, mycket bön och en del "sharing" alltså delande av tankar och Guds ord. Det jag blir så otroligt förundrad över är deras energi, de står upp och lovar Gud hela natten. Jag driver inte med er nu men de sjunger för full hals och dansar runt i timmar till Guds ära. Själv kände jag mig mest dum, men jag sände en stillsam svenne-bön till Gud om att han skulle ge mig samma energi som de andra här så att jag också ska kunna lovsjunga honom på det viset.

På morgonen runt 05 mådde jag pyton, det är jobbigt att vara vaken hela natten (jag behöver verkligen kraft och visdom från Gud så jag vet hur jag bäst ska förbereda mig för kommande veckor). Jag fick vila lite på kontoret innan jag kunde börja åka hem. Men natten var bra och jag lärde mig några nya namn.

igår, dagen efter overnight, spenderade jag på stranden med Debora. Eller egentligen på ett strandhotel. Med pool. Det var väldigt skönt. Vi simmade i poolen, jag plaskade lite i Indiska Oceanen och sen satte jag mig i skuggan och började läsa boken "driven av kärlek"av Bruce Olson. Det kommer bli grym läsning framöver känner jag på mig.

Synen: mig i baddräkt är väl inte den vackraste måste jag säga, men jag har iaf bildbevis på att jag varit i havet efter BARA tre veckor här!! Vilket är en bedrift med tanke på att jag gick i skola i åre och bara åkte ett halvt åk under hela två terminer... Haha.

Idag kände jag mig mer som en missionär än en praktikant, jag fick hålla i första delen av predikan... Jag var först väldigt ovillig till detta för jag är ju ingen talare... eller iallafall så har jag inte sett mig som det fram tills nu. Eller prata gör jag ju mycket men det känns inte som att jag sagt saker som verkligen är något att spara på. Men här har jag redan fått den stämpeln av Abel och vem vet, han kanske har rätt.

Jag klarade iallafall av uppgiften bra genom att inse att det inte var ett "uppträdande" utan att det måste varit Guds vilja att jag skulle komma till den här punkten. Jag fick dela några ord som jag gett till pastorn typ i förra veckan och som inspirerade honom till den milda grad att han ville att jag skulle dela dem. Det är en speciell känsla att säga saker till folk som faktiskt kommit till mig för att Gud visste att jag skulle göra nåt bra med dem.

Imorgon ska jag till kyrkan tidigt tänkte jag och vara på kontoret ett tag för att sedan träffa Lena Lilja (en svensk utsänd av PMU, eller jag tror att hon är utsänd av PMU, hon OCH hennes man är båda utsända men i olika ärenden) vi ska luncha tänkte vi. Hon är ensam med barnen den här veckan för att Per (hennes man) är ute och far så jag tänkte hon kanske ville ha lite umgänge. Sist vi sågs var det otroligt trevligt.

Nu ska jag avsluta detta mastodont-inlägg (hoppas att det går att läsa) och göra nåt annat, typ umgås med min tanza-familj.

skriv gärna kommentarer! Kram!