Nu var det väldigt länge sedan jag sist skrev men jag tror att jag nämnde något om att jag skulle få besök av familjen och att jag skulle resa runt lite. Det har jag nu gjort och det var verkligen en händelserik tid på flera olika sätt. Mycket skratt och roligheter (för så är det om man är med familjen Åkesson) men också stunder av extremt allvar, nästan mitt livs värsta stunder, men inte på grund av familjen utan yttre omständigheter.
Vi besökte byn Mtae, platsen som framför alla platser fick mig att älska Tanzania från början. Vägen dit var svår och lång men väl där höll min familj med om att det var en av de vackraste platserna på jorden. Våra skor var allt annat än rena efter en nattlig promenad på lerig väg i ösregn. Pappa och min vän Ishmael gjorde rent dem.

Vi firade jul med byborna och deltog i deras sprudlande gudstjänster i kyrkan. Blåsorkester och sång och dans. Bibeltexter som lästes upp i någon form av dramatisering, först av söndagsskolan och dagen efter av några kvinnor som var med i nån utav kyrkans körer tror jag. En sak som först störde min mamma en del var hur öppet folk skrattade åt varandra när nån reciterade fel eller sjöng på fel ställe eller när några av barnen trasslade in sig i mikrofonsladden. Sen insåg vi alla att de inte skrattade ÅT varandra utan MED varandra, alla skrattade. Det var god stämning och som vanligt blev vi framkallade i kyrkan för allmän beskådan. Jag sa några väl valda ord, det är skumt för jag har väldigt svårt att komma på vad jag ska säga när jag står i kyrkan hemma i Dar es salaam. Men här i Mtae är det hur lätt som helst att tala och bre på med fina ord som jag vet att de tycker om att höra. Men till och med de allra mest fjäskiga meningarna jag säger här är fullständigt sanna, jag menar vartenda ord. De bara väller fram ur hjärtat när jag ser ut över alla de hundra vackra ansiktena som blickar upp mot mig där jag står. Det är nog något speciellt med platsen där ens livslånga resa på nåt sätt fick sin början.
Uppe i byn fick vi känna på lugn mitt i stressen. Det var mycket vi skulle hinna se och göra på bara två dagar. Hälsa på vänner till mig och min Emma. Titta på utsikt och gå på möten (det är absolut inte acceptabelt att skippa ett möte om man är en Mzungu och gäst i Lutherska kyrkan. Jag vet inte men det kanske är samma i alla andra kyrkor med men det är en Lutherska kyrkan jag upplevt denna ofantliga press.) allt detta tog nästan knäcken på oss men vi kom därifrån levande och med många fina minnen.

Sen var det dags för semestern på Zanzibar, det var strömavbrott över hela ön. Historien är lite komisk, det går en kraftledning under havet från fastlandet ut till Zanzibar och den hade gått sönder på nåt vis så strömmen kom inte ut. De som kunde reparera skadan kom från Sydafrika tror jag om jag inte minns fel och de hade tagit jul ledigt eller något så skadan skulle inte repareras på tre månader. Som tur var så var vårt strandhotell byggt så det klarade sig fint utan ström. Vi hade det lugnt och skönt på stranden och lämnade den inte för allt i världen. Vi bestämde att vi skulle vila denna gång på Zanzibar och nästa gång vi var här tillsammans skulle vi göra en massa roliga turer och titta på intressanta saker. Sista dagen på ön åkte vi in till Stone Town. Vi virrade runt lite smått, fast jag hade ganska bra koll. Vad folk än säger om den stan, men om man har BRA lokalsinne så är man inte fullkomligt lost utan bara lite halvt lost emellanåt om man tappar tron på sig själv.
Dagen efter skulle vi åka tillbaka till Dar es salaam på eftermiddagen. Vi ville ha lite mera tid att vandra runt i Stone Town bara. Tyvärr så öste regnet ner hela tiden och vi blev genomblöta. Vi gick i alla fall och tittade på slavmarknaden innan vi blivit genomvåta. Jag hade vart där förut men det var ändå intressant. Nu när man jobbar nära inpå afrikaner var det kul med små kuriosa- kommentarer från guiden som att det finns tolv marmorpelare inne i kyrkan som är byggd ovanpå slavmarknaden och ska föreställa Jesus tolv lärjungar är vända upp och ner. Detta med den enkla förklaringen att han som var byggledare var bortrest just den dagen pelarna skulle sättas på plats så de kom åt fel håll. Men, som guiden sa, det gick ju bra det också för kyrkan och pelarna står ju kvar än idag. Och det är sannemej sant, även om det blir lite fel ibland i våra västerländska ögon när något ska göras här i Afrika så är det väldigt mycket som fungerar precis eller ungefär lika bra ändå. Hakuna Matata.

Pappa var lite sjuk så vi bestämde att han inte skulle vara i solen, då gömde han sig under en klippa på stranden.

Mamma kunde också njuta av stranden, men hon kunde vara i solen, min mamma är väldigt vacker!

På färjan tillbaka till Dar visade de wrestling hela vägen, kanske inte riktigt vad jag hade valt att se men jag kunde ju titta bort när jag ville så det gick bra ändå. När vi kom fram till pingstkyrkans center fanns där våra rum och väntade på oss och även mycket god mat. Vi åt och gick och la oss.

Sista dagen familjen var i Tanzania var vi hembjudna till min värdfamilj på lunch och dit åkte vi. Enligt lillasyster Johanna blev vi bjudna på den godaste maten i hela Tanzania. Efter den goda lunchen började vi åka tillbaka mot centret för att packa ihop och väga så att väskorna inte var för tunga. Mamma hade hittat en sten på Zanzibar som jag skojjade med pappa och sa att mamma ville ha den med som souvenir. Han beslutade att självklart skulle hans hustru få med sig sin sten hem. Stenen i fråga var väl runt två kilo lätt och kanske inte den mest ultimata souveniren, om man packade den fel skulle den kunna se till att den var den enda souveniren man hade kvar när man packade ur väskorna. Men den kom nog med hem tillslut i alla fall.
På kvällen kom mina vänner Rose och Philipo och hängde med min familj, det var ett perfekt slut på en speciell resa.

När familjen åkte var det ganska jobbigt att vara kvar i mitt älskade Tanzania. Det kändes som att jag fick ett stort tomrum, ett hål i hjärtat. Men jag vet i alla fall nu att de är i säkerhet hemma, det känns bra. Jag klarar mig fint här och jag har människor här som jag inte vill lämna efter mig även om jag kommer bli tvungen till det om några månader. Familjen! Er har jag ju nu i säkert förvar hemma och jag tackar Gud för det. Tänk! Vi hade kunnat dö hela bunten…

Jaja nu fortsätter arbetet och nu går det framåt med rasande fart, jag hoppas det fortsätter så. Vårt mål är att få församlingen att bli en familj, en enhet, ett gäng som kämpar mot samma mål och gör det tillsammans. Vårt mål är också att nå ut till människorna runt omkring kyrkan. Få barn att komma in till oss och spela spel och leka och fika.
Målet finns där, nu sätter vi fart. Jag är väldigt taggad och målinriktad (speciellt efter att jag blivit lite uppläxad av min lillasyster under sista natten de var här, tack Johanna)

Nästa inlägg kommer förhoppningsvis inom kort och då hoppas jag kunna meddela att vi gjort stora framsteg.
Om det är någon som skulle vilja mejla till mig så tar jag mer än gärna emot hälsningar och glada tillrop och frågor eller vad som helst, skriv till linnea.akesson@gmail.com

Kram kram!