Anna har en liten affär där hon säljer en massa saker, jag köper mina mobil-pengar där bland annat. Sylvester står i affären alla dagar utom söndagar från väldigt tidigt på morgonen till tio på kvällen. Igår hängde jag med honom en bra stund för det var ingen hemma. Han fick läsa min swahiliordbok och öva svenska ord, jag tror inte han greppade så mycket om jag ska vara ärlig men han visade iallafall intresse och det var ju roligt. (så nu har ajg berättat lite om affären mamma)

Idag tvättade jag en massa kläder, Debora tyckte jag var för dålig på att tvätta så vår nya hemhjälp ställde sig och gjorde om hela mitt arbete, jag tyckte att jag hade lyckats ganska bra men tydligen inte. Hoppas att det här bara var en engångs-grej för att de tror att jag aldrig tvättat för hand förut. Visst att tvätta för hand är inte det lättaste och jag har nog inte det mest ultimata handlaget för det ännu så länge men jag är ICKE så dålig att nå annan ska ställa sig och göra om alltin direkt när jag inte ens blivit klar. Jaja.
Sen åt vi lunch, Ugali (majsgröt) och bönor och spenat. Anna och Jackson sa att de tyckte att jag skulle äta som de (alltså utan bestick) och jag tänkte: ja, varför inte.
Sen tyckte Anna lite synd om stackars vitingen så hon försökte få mig att använda en gaffel ändå men jag vägrade och smarrade i mig hela min portion med bravur och Jackson sa att nu var jag en äkta afrikan. Så det var ju roligt att jag är det -trots att jag inte kan tvätta mina kläder ordentligt.

Sen for jag iväg till Amana (kyrkan) för att vara med på ett bönemöte eller kanske snarare bönesamling för vi var inte så många. När samlingen var slut började jag dra mig hemmåt. När jag åkte taxi hem började jag fundera på en del saker. Jag hade suttit och pratat med Philipo på kontoret en del om skillnaderna mellan Sverige och Tanzania på eftermiddagen och jag kom fram till att det är inte alls så stor skillnad mellan länderna om man kollar på hur människorna är. När jag satt i Taxin och skumpade fram på småvägarna som är helt gropiga och ojämna tänkte jag först på hur mycket jag tycker om att skumpa fram och vänta på att bilen ska få punka eller bensinstopp eller nåt annat härligt afrikanskt.
Om det här området hade varit i Sverige skulle vägen jag åkte på antagligen vara asfalterad och ha gatubelysning. Men för mig skulle ju inte Afrika vara Afrika om alla vägar var asfalterade och hade gatubelysning. Men vem är jag att bestämma hur det ska vara, det är ju som det är därför att det inte finns något annat alternativ. Visst någon väg kanske blir asfalterad här eller där men det är inte det det handlar om egentligen, vad jag menar är att jag börjar inse att det finns väldigt många som önskar att det var på ett annat vis...
Livet här är hårt och det är få som har många valmöjligheter när det kommer till utbildning, jobb, boende. När man har mycket tid att prata med sina nya vänner här och de börjar berätta hur de ser på livet så känner jag mig lite dum för jag tycker ju om att Afrika inte är så som våra länder i väst, men jag vill ju inte att de ska ha det så jobbigt som de har det. Tunga tankar.
Men detta är också en del av mitt uppdrag här, jag ville åka hit för att lära mig se hur det är här och för att prata med människor och höra deras tankar. Nu får jag det och kommer verkligen ha mycket att tänka på under mina månder här.

Vad det gäller trafik igen så måste jag bara dela med mig av en text som stod bak på en daladala i stan: "IT WILL TAKE TIME" när jag läte det tänktejag bara: Oh yes indeedey! Det var sanningens ord det.

Det var allt för idag tror jag, imorgon ska jag ta det lugnt på förmiddagen för på kvällen blir det overnight och då ska jag vara där där där hade jag tänkt. Jag har lovat Abraham (en ungdomsledare) att bjuda in alla jag kan så hjärtligt välkomna allihopa om ni skulle råka ha vägarna förbi.