Om Dar es Salaam:

Staden vid havet, som en kokande gryta. De flesta brukar säga att storstäder runt om i världen är alla ganska lika men här kan jag inte säga att den här storstaden är lik någon annan jag kan säga på rak arm. Staden Dar es salaam är stor, verkligen jättestor men hela konceptet Dar es salaam känns ändå ganska futtigt och vart jag än befinner mig så känns det lite som att jag är i en landsbyggds-håla utan någon speciell struktur för någonting.
Hemma i Stockholm, om jag vill ta mig någonstans så vet jag hur jag ska gå och jag vet att om jag följer den här vägen så kommer jag komma fram till den vägen och jag ta av åt det hållet så kommer jag fram och det kommer ta si och så många minuter. Här i Dar om jag vill ta mig någonstans och börjar gå på en väg som jag tror ska leda mig till en viss punkt så visar det sig efter ett tag att vägen gick inte alls åt det hållet jag trodde. Ett missionärspar här berättade hur de hade förvirrat sig in i ett ghetto som var fullkomligt omöjligt att ta sig ur en dag då de skulle försöka att promenera till ett köpcentrum som inte var så långt från deras hem. De fick ta hjälp av någon och kom inte hem förrns det blivit mörkt. Det finns inte någon struktur på gator och vart hus har byggts eller någonting. Man vänjer sig men det slutar aldrig att förvåna mig. Om man vill göra det lätt för sig kan man ju tro att man kan ta en taxi dit man vill men det ska man inte tro alltid går bra, det är inte säkert att chauffören har en susning om vart du vill åka.
Men det är också härligt att man kan känna sig hemma i en stad som den här, att det finns platser och stunder som man inte skulle vilja byta mot någonting annat.
Kallvattnet i duschen är inte kallt, på kvällen fläktar det från havet och när strömmen är borta (trots att presidenten har lovat att den inte ska vara borta) kan man se tusentals stjärnor och det blir tyst och stilla. Man får släppa alla tankar på att skypa hem, det finns ingen chans. Man får fokusera på sig själv, tid till att fundera på vad Gud vill göra med mitt liv. Undra vad som kommer hända de kommande dagarna. Stora frågor som kan ha bra svar, kan ha mindre bra svar. Gud finns i alla fall med mig i Dar och jag försöker gå med honom. Det är väl allt jag behöver veta.

Några insikter jag har fått här är att jag har en helt annan svettlukt här än i Sverige eller så kanske jag aldrig har svettats på riktigt. En annan sak är att jag ogillar när vinden blåser på mina orakade ben, det känns inte skönt. Men dessa problem är inte direkt nåt vidare stora...

onödigt strul

Kära vänner nu har min mage fått spel!

Jag kände mig lite dålig igårkväll så jag gick och la mig, sov väldigt dåligt inatt och bad hela natten att det inte skulle vara malaria. Jag hade över 38 graders feber, på morgonen idag hade jag högre feber men kände mig ändå lite bättre, kanske för att jag beslutat att stanna hemma idag, under nattens plågor.

Men idag har jag insett att det antagligen inte är nåt värre än nån form av mat-skräp och det komemr nog gå över snart nog. Hoppas att det går över till helgen då familjen kommer ner hit.

Be gärna för mig. Be att min mage ska rensas fort och helt.

Sen kan ni få be för att familjens resa ska gå bra.

min nionde vecka i tanzania 2009

Den här veckan började med en födelsedag, grattis Philipo! (det var typ bara jag som kände till denna stora dag eftersom att Philipo själv inte tyckte det var nåt värt att fira, men jag bjöd honom på en lunch i alla fall för det var han sannemej värd).

Sen i onsdags var det Tanzanias självständighetsdag och då hade vi beslutat att vi skulle städa i kyrkan för att få det riktigt rent och snyggt inför julen, visserligen ska väl sägas att det inte syntes någon större skillnad på före och efter städningen men det blev skillnad ändå såklart för vi tog bort sjukt mycket smuts. Det var hursomhelst en väldigt lyckad tillställning och det var roligt att jobba tillsammans och prata med nya människor.

I onsdags kom även Sara tillbaka från Nkinga där hon spenderat en vecka för att observera och ta in material till sitt arbete (som jag inte kan berätta så mycket om eftersom det var ganska luddigt i kanterna) så torsdag och fredag spenderades mestadels på mzungu-stuff (det vill säga, vi ägnade oss åt viting-aktiviteter såsom shopping av souvenirer och annat krimskrams, ätandes dyr mat, liggandes på stranden m.m. m.m.)

I lördags innan vi skulle åka och lämna Sara på flygplatsen åt vi en lyx-hotell-frulle på kilimanjaro hotell i stan, det var flådigt värre.
På eftermiddagen skulle jag gå på bröllop. Det var ju nåt extra det. Jag råkade komma två timmar för tidigt till vigseln, hade fått fel tid. Själva vigseln gick ganska snabbt men den var verkligen inte som de flesta bröllop i Sverige. Det var folk som dansade runt runt runt brudparet och det var många saker som skulle hända, de båda familjerna satt på varsin sida om brudparet och efter att brudgummen hade gått och hämtat bruden mitt i kyrkan och de stod framme i kyrkan igen så frågade prästen om brudens far ville ge sin dotter till brudgummen, han sa ja, och alla blev glada. Sen fortsatte det med skoj och fest. Efter vigseln skulle alla åka ner till stranden för att fotografera brudparet. Det var lågvatten och luktade bajs men alla var glada och himlen var i alla fall vacker. På stranden var också 8-9 andra brudföljen och fotade sig, alla som gifter sig i Dar es salaam gör det på en lördag och fotar sig på stranden efteråt. Alla följen hade också med sig ett glatt gäng trumpetare och trumslagare.
Efter detta åkte vi vidare där bröllopsfesten skulle vara, det var en trevlig fest om än lite för högljud i högtalarna och han som var konferencieren hade lite jobbig röst som höll på att slita mina trumhinnor sönder och samman men trevligt var det.
När jag kom hem upptäckte jag dock att mina fötter och vader blivit uppätna av nån form av djur, myggor eller loppor tror vi.

Söndagen spenderades först på Amana där Svensk-Tanzanen Bengt Klingberg höll predikan och den var väldigt bra sedan åkte jag och samuel tillbaka till FPCT-centret där vi bodde nu i helgen för där fanns en sjukling som hette Viktor som vi skulle hänga med. Dagen blev soft och avslutades med att vi kollade på Hundtricket.

Jag ber om ursäkt igen för att jag inte skrivit blogg på länge men jag har inte haft tillgång till internet. Jag ska försöka bättra mig men nu under jul kommer jag inte ha tillgång till internet så mycket.

runt första och andra advent

En dag på stranden följd av julgröt, julmusik och pepparkaksbak. Det var min 5:e December 2009. Det var trevligt och mysigt. Dock kan jag inte säga att jag kommer sakna julen nämnvärt. Jag är där jag ska vara och jag har retat mig så mycket på julen de senaste två åren så varför sakna det?

Ändå är det något visst med jul eller väntan på jul. Första december befann jag mig hemma hos Samuel på den tanzaniska landsbygden och vi tände hans adventsljus (som Sara hade varit så snäll och tagit med åt honom) för första gången. Det blir lite starkare känslor när man är med om de svenska traditionerna här nere då man är så långt ifrån allt vad Sverige i juletid innebär. Nog kände även jag lite mys- jul- stämning där jag satt och svettades lätt, vi var ju tvungna att stänga av fläkten så att inte ljuset skulle slockna. Vi var även tvungna att posera med ljuset samt med påsen juleskum som vi vräkte i oss till frukost. Vissa poserade mer frivilligt än andra…

När jag började fundera på vad jag skulle komma att sakna runt jul eller över huvud taget saker från Sverige så kom jag tillslut på det. Sill och prinskorv, eventuellt också delikatess salami…
Jag ska inte tjata så mycket om mat, jag saknar ju min familj mest!

Jag har nog inte riktigt fattat att jag inte får se er alla på otroligt länge. Bara mamma, pappa, Lovisa och Johanna kommer ju ner men resten får jag klara mig utan. Det kommer gå men jag tänker på er alla lite varje dag.

Det känns väl som att ni är här på nåt sätt.

Jag har inte haft ro att blogga på ganska länge vilket jag ber om ursäkt för. Det är otroligt mycket att fundera över och planera. Jag tror att ett utav de största hindren är att jag egentligen inte är här för att göra en massa grejer, jag ska ju vara en simpel praktikant. Men syftet med mig här är att jag ska göra mer än bara hänga på. För övrigt finns det inte mycket att hänga på här. Det finns ett syfte och jag ska försöka fylla det på det sättet jag kan.

Men jag ska försöka bli bättre på att skriva här till er mina kära!

kram!

Tid

Nu har jag haft en vecka med syster Sara! Vi har flängt runt en del och Sara har fått se hur mitt liv ser ut här nere och det kan jag tänka mig är både intressant och mindre intressant för henne men det är trevligt för mig att ha henne här. Ni kan ju se lite bilder här på vad vi har gjort. Vi har hängt mycket på kyrkans kontor.

Igår spenderade vi tiden på stranden innan vi skulle till Saras första Overnight. Det var väldigt varmt men vi njöt av poolen och soolen.

Bönenatten gick vi igenom med bara lite pina, det är ytterst smärtsamt för tanter som oss att vara vakna en hel natt. Åren börjar väl ta ut sin rätt. Jag har kommit till insikt om att jag inte kan fortsätta vara med på varje overnight för det kommer ta för mycket energi från vad jag ska göra här nere. Att "dygna" varje vecka känns inte som att det är helt värt. Kanske kan vara med en eller två gånger i månaden.
Idag när vi var påväg hem från kyrkan blev vi förföljda av en tonårskille som vi förstod var ute efter pengar. Vi stannade flera gånger och frågade honom vad han höll på med och vart han var påväg. Han svarade en aning osammanhängande och jag blev mer och mer irriterad på honom och vi var också lite oroliga för han hade en käpp som vi började fantisera att han skulle slå ner oss med. Tillslut vända jag mig om och frågade honom vart hans hem var och om han var påväg dit (jag lät inte alls vänlig men väldigt bestämd, näst intill aggressiv) han gnällde att han ville ha pengar av oss och jag sa åt honom på skarpen att han skulle sticka därifrån och lämna oss ifred nu med en gång. Tillslut fick jag iväg honom och jag kokade nästan inombords, hela grejen var lite obehaglig man kan ju undra hur länge han hade följt efter oss.
Sen gick vi och var upprörda en stund. Tills jag såg nåt röra sig i träden och vi insåg att det var ett gäng apor!! Tänk vad exotiskt va!! Det gjorde oss lite mer uppåt än förut och Sara skulle ta kort tyckte jag. Tyvärr så blev det nog inget kort för aporna började kuta mot oss och vi blev skitskrajja (fegisar jag vet) och sprang vidare. Men det var i alla fall något roligt den här morgonen.
När vi kom hem föll vi som i koma för några timmar eftersom vi var väldigt trötta. Sen när vi vaknade gick vi upp och tvättade lite kläder för imorgon ska vi bege oss ut på landet för att besöka min PMU-broder Samuel. Resten av dagen har vi tagit det ganska lugnt.

När vi gick på stan en dag såg jag den här skylten på en bil, tror att den är sann sann sann!

Den här sista bilden tog jag imorse på färjan när vi åkte hem runt 06 på morgonen, underbart vackert var det.

Nu kommer jag inte skriva här på typ en vecka eller nåt eftersom jag lämnar stan men jag kommer med en rapport så snart som möjligt.
Kram på er!

En Tisdag som alla andra.

Kära vänner! Nu lackar det mot jul, om det är någon som vill sända en julklapp till Amana Center så är vi i behov av roliga sällskaps spel.
Jag har en speciell önskan att någon ska skänka ett Twister-spel och sen spelet råttfällan (jag har tagit med en variant av råttfällan ner men den är av plast och inte så bra.) Sen finns det alltid rum för bollar av olika slag och hopprep.
Min familj (mamma pappa Lovisa och Johanna) kommer att åka ner och hälsa på mig och kan då ta med era gåvor. De kommer att komma till stor nytta och välsignelse för oss här nere.
Jag är just nu i full färd med att peppa folk att komma igång igen efter en stor svacka och det behövs sjysta grejer för ungdomar att pyssla med.

Så lite info om hur jag har det. Livet flyter på bra och jag känner att jag hamnat rätt. Som jag redan skrivit så har jag ju finbesök och det är kul att få visa upp alla platser och ställen för Syster Sara. På torsdag ska vi vara riktigt vita och gå å se filmen "This is it" (den om michael jackson). Ni skulle vart med när jag insåg att jag skulle kunna se den.
Jag var med PMU-Samuel och så såg jag en affisch, jag skrek till ganska högt så jag tror Samuel blev lite skraj. Sen fattade han varför. Jag är glad att jag ska få se den.
På söndag ska jag och Sara åka och hälsa på Samuel i Handeni. Han ska få bjuda på adventsfika… Fast det blir nog vi som får köpa fikat här i Dar men vad gör man inte...

En vecka full av Svenskar

Hej allihopa!!
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev till er och jag ber om ursäkt för det.
I söndags kom min PMU-broder Samuel på besök och vi har haft fullt upp därav inga inlägg till er.

Nu känner jag att jag måste skriva och berätta att min syster Sara har kommit hit och att hon överlevde flygresan. Nu har hon bara den stora uppgiften att försöka klara av all svett som kladdar men hon klagar inte så jättemycket. Första natten med Sara i dubbelsäng gick kanon, fick en smäll i skallen av hennes armbåge nån gång under natten minns jag men annars var det inga problem. Vi hoppade över overnight eftersom Sara var ganska trött och jag kände mig inte helt okej. Och idag softar vi men imorgon blir det kyrkan som gäller.

Jina langu ni Hawa Naomi Leah Kaluzi!

Det känns som att det var flera veckor sedan jag var på overnight sist men när jag tänker på det så var det ju faktiskt inatt, eller natten till idag. Jag vet inte riktigt vad som hände inatt, natten bara flög iväg. Pratade lite med Gud och tänkte över ett och annat. Såg hur en rad händelser i mitt liv och främst den senare delen av mitt liv alla har lett fram till det jag befinner mig i just nu och det slog mig också att bara för kanske två tre år sedan hade jag inte alls lagt mitt liv i Guds händer så som jag nu har gjort. Det fick mig att sätta mig ner och börja skriva ner allting för att verkligen dra mig till minnes av saker som faktiskt har spelat stor roll i mitt liv.

Först måste jag bara berätta för er (och speciellt mina underbara PMU-syskon i Rwanda, som också skrivit om olika "...försök" i sin fina fina blogg) om mitt första rån-försök nånsin i Tanzania(!!!)
Man har hört så mycket om att man inte ska ha fönstret öppet om man stannar vid ett rödljus men det tänkte inte jag på så mycket. Jag har alltid väskan under uppsikt och ser till att allt jag har med mig finns i väskan som är ordentligt stängd. Igårkväll hade jag väskan på golvet hårt pressad mellan mina ben. Så när vi står vid ett rödljus ser jag hur någon kommer upp jämsides med mitt fönster och jag tittar för att se vad det är frågan om för det var ganska folktomt överallt. Mannen tittade på mig och såg att jag tittade på honom, DÅ blixtsnabbt stack han in handen och försökte ta tag i min väska men jag fick tag i hans arm och försökte slå till honom med min andra hand men då slet han sig fri och sprang sin väg, utan min väska då. Där hade jag tur och jag blev inte ens speciellt chockad. Min chaufför däremot, Yohanna, han var otroligt chockad och gav ifrån sig små tjut av förvåning och chock resten av vägen till kyrkan.
Det var en häftig upplevelse att nästan bli rånad på en hel del värdefulla ting. Det har inte gjort mig speciellt rädd men jag kommer ju såklart fortsätta vara lika försiktig som jag alltid har varit.

Som jag skrev tidigare i mitt inlägg så gick hela natten åt till eftertanke och reflektion. Det var nog lyckat för min del. Dock blev jag extremt trött fram på småtimmarna som vanligt och det var lite tråkigt, nästan vecka kan jag i alla fall skratta lite åt eländet för då kommer jag ha syster Sara vid min sida och vi delar både samma problem med sena kvällar i tjänst för Gud.
På morgonen fick jag i alla fall en trevlig överraskning när mina två vänner Rose (som ni redan känner till ganska bra vid det här laget) och Hellen (som jag kan ha nämnt också) berättade att de skulle åka med mig hem för att det var Pastor Abels födelsedag idag och de tänkte överraska honom tidigt på morgonen med lite hyllningar och diverse. Inte tackar man nej till lite kvalitetstid med brudarna såklart så jag hängde kvar tills de var redo att åka.

Till flickornas förtvivlan (men jag tror att mamma blir stolt över sin förstfödda) tvingade jag dem till en rask morgonpromenad från stora vägen hem, dels för att jag inte hade lust att betala nåt fordon för att ta mig hem men mest för att jag tycker det är väldigt skönt och lugnande att gå den där vägen som jag känner väldigt bra numera.
JAG HAR DÅ ALDRIG SETT PÅ MAKEN!! Sickna svaga stadsflickor till Afrikaner jag har slagits ihop med, de gnällde ju mer än jag nånsin har gjort över en promenad här nere, och då var detta bara två kilometer på slät mark.
Jaja vi kom i alla fall fram tillslut efter lite muta med läsk och kex (!!! På morgonen, jag vet… sjukt) Och Abel blev stormförtjust över finbesöket sådär på morgonkulan och vi pratade en stund. Jag såg den mest gigantiska vandrande pinnen jag någonsin sett, tror till och med att den hade små grip-klo-käftar som såg lite otäcka ut.
Jag vet inte vad som hänt med mig men helt plötsligt blir jag typ rädd för alla insekter som jag ser, helt plötsligt är de så nära inpå. Pappa sa till mig i telefonen idag "Det är bara för att du blivit mer afrikansk nu så de är inte så blyga för dig längre." Min pappa är världens roligaste pappa (och mamma är otroligt rolig hon också vilket jag verkligen fick erfara i början på veckan i ett sms, tyvärr kommer jag inte att dra hela den historien här för det skulle bli lite utsatt läge för pappa då för vi var roliga på hans bekostnad...)

Efter en stunds trevlig pratstund beslutade jag mig för att det nog var dags för mig att gå hem och vila lite eller i alla fall äta lite frukost för jag var sjukt hungrig, jag kände mig inte så trött faktiskt.
När jag kom hem bytte jag om till superbekväma kläder och så satte jag mig att äta frukost. Medans jag började klämma i mig mitt första Sesam- Ryvita kände jag plötsligt hur en otroligt stark trötthet föll över mig och jag var tvungen att lägga mig på direkten. Jag somnade snabbt och när jag vaknade var jag lite orolig att jag hade sovit för länge och att det redan var eftermiddag men som tur var (eller kanske inte tur men ändå) hade jag bara sovit i en eller två timmar. Debora knackade på om kom in och la sig nästan på mig, sen tyckte hon det var för varmt så hon drog undan gardinerna (lite som en jobbig lillasyster, jobbig för att jag gillade hur det var med ljus och värme i mitt rum.) Efter en liten stund ville jag gå på toa och körde således ut Debora från mitt rum. Sen bestämde jag mig för att gå till affären lite och förhoppningsvis få öva lite swahili.
Jag gjorde som jag tänkt och satt ett tag där. Sen efter nån timme eller två kände jag att det var dags att gå hem. Sylvester var tvungen att gå till Maweni (ute vid stora vägen) och handla en grej så han följde mig hem. Sen kände jag att varför inte följa med honom till Maweni (samma två kilometer som jag gått på morgonen) för att få lite extra träning. Tänkt och gjort jag gick med dit och hem. Sen var jag otroligt trött. Men efter en dusch bestämde jag mig för att gå till Abel igen för det skulle vara lite mer festligheter för honom tydligen och Rose sa att hon ville att jag skulle komma dit. Det blev en lång utdragen historia och efter en ceremoniell tårtbitsutdelning tog jag chansen att smita iväg, då hade jag redan varit där i tre timmar istället för max två som jag tänkt från början.

Nu har jag fått middag och ska snart sova och vila inför imorgon då jag äntligen ska träffa min PMU-bror Samuel igen.

Det var allt för idag. Kram!

Fredag=Ijumaa

Med ett glas av mama Annas extremt goda saft och ett stycke ryvita i labbarna känner jag mig nu ballanserad och lugn.
Hormoner är inte att leka med men jag är ändå väldigt nöjd med mitt lilla känsloutbrott häromdagen. Det var lite utflippat men ändå inte så extremt att jag inte fungerat. Igår fick jag så en skön skratt/gråt-attack som bjöds av ett till synes meningslöst sms från en lillasyster rörandes en fundering från pendeltåg. Otroligt roande och jag behövde verkligen ett litet utbrott där och då. Har ni små tankar som går att skicka via sms tar jag tacksamt emot fler.

Idag försökte jag sova så länge jag kunde och ska väl gå att lägga mig ett tag till när jag avslutat det här med internet. Håller på att ladda inför kvällen och natten i kyrkan. Vill klara av det bättre inatt än tidigare nätter.
Imorgon kommer praktikant-Samuel från Handeni och hälsar på mig, det känns väldigt roligt att träffa honom igen, det var länge sedan vi sågs nu. Jag hinner hem en stund efter kyrkan och sova ett tag för han kommer inte förrns på eftermiddagen.

Så håller jag också på att ladda inför ett kärt besök som infinner sig exakt om en vecka!!! Min syster Sara kommer och ska vara med mig i typ tre veckor!! Det ska bli roligt att ha henne här så hon får träffa mina nya vänner här och sådär. (Sara, bli inte orolig nu, jag har börjat fundera på om vi faktiskt kommer få plats i min dubbelsäng… som det är nu så ligger jag på tvären tvärs över hela sängen varje natt… Fast det kommer nog gå bra. Finns det hjärterum så…)

Jag tänkte också gå en sväng till Sylvester idag och muntra upp hans vardag. Han har det nog lite långtråkigt i den lilla affären vareviga dag, i alla fall antydde han det till mig häromdagen, stackarn.
Det blir också ett bra tillfälle att öva swahilin. Igårkväll hade jag en sms-konversation med Philipo där jag skrev en del swahili. Han sa åt mig på skarpen att "Du som skriver så perfekt swahili MÅSTE verkligen jobba på snacket!!" och jag håller ju med honom. Han lovade att de alla skulle hjälpa mig att börja prata mer. Det känns ju bra. Min ambition är att prata flytande, och det snarast!
Får väl tillfälle att öva inatt.

Oj nu kände jag doften av regn och jo, det regnar faktiskt ute. Fint och skönt.
Kram till er där hemma!

Inte min bästa dag, eller kanske den bästa dagen hittils...

Idag har jag inte kännt mig annat än motarbetad, det började på morgonen när jag hörde att en tjej i kyrkan planerade att starta upp en verksamhet i kyrkan (vilket i sig är jättebra för henne, alla som lyckas skapa sig en verksamhet är lyckligt lottade) problemet är ju alltid pengar för folk här och när man vet det är det väldigt svårt att jobba med dem. Man vill passa sig noga för att trampa någon på tårna, det sjukt dumma är bara att en del av vad jag tänkt att ungdomscentret skulle starta var redan en del av hennes planer med hennes idé.

I denna stund bör nämnas att ni bör läsa in att jag skriver "JAG hade tänkt att…" total fel bara där!! Det är det som jag insåg idag, jag börjar tänka som en himla vit-missionär!! (när ordet används i gammal bemärkelse…) Jag börjar styra och ställa. Otroligt vilka sidor hos mig själv jag upptäckte idag, det var inte ett dugg angenämt. Sen spenderade jag halva dagen med att försöka sortera tankarna lite. Förra vecka upplevde jag verkligen att jag hade flyt, jag fick tankar som verkade leda mig i rätt riktning. Men jag har nu upplevt att saker inte går riktigt som jag trodde de skulle och jag inser att jag har otroligt mycket kvar att lära mig här.

Bland annat hur man handskas med ett gäng afrikaner som alla har egna storartade planer men som antagligen inte kommer genomföra ens hälften av vad de tänkt eftersom de vill så mycket men har så lite pengar.
Jag har inte tappat tron att jag är här för att öppna nya tankemönster, till exempel:
"Okej, jag kanske inte kan öppna en stor restaurang, men kanske ett gatukök med Ugali på menyn" (alltså att det måste inte vara så "grand" utan kan börja litet…
Lite "Ingvar Kamprad tänk" till Amana Vijana Center tänker jag mig.

Men idag fick jag ta ett steg tillbaka som sagt och börja om att fråga Gud vad tusan han har tänkt sig egentligen. Ni får gärna hjälpa mig be om ledning i frågan vad jag gör här.
När jag befunnit mig i misär ett tag så pratade jag lite allvar med Rose (min otroliga vän som trots Malaria kom och jobbade och gav mig stöd i min nöd, som jag inte berättat om för henne ens, hon är som sagt otroligt underbar)
Vi började med att planera för att snygga till stället bit för bit och det kändes bra att hon gav mig synpunkter och verkade tycka det var roligt att det skulle hända någonting.

Trots att hon lyfta upp mig lite så kände jag mig fortfarande som en dum viting som kom med helt fel åsikter och försökte styra allt och alla så efter dagens samling när jag skulle åka hem kände jag mig värre än nånsin här nere. Men det är nyttigt för mig det här och jag är faktiskt tacksam att Gud äntligen låter mig känna nånting. Hittills känns det som att jag vandrat runt här i eufori.
Man kan vara glad att vara på en plats eller vara i extas, jag har nog vart det senare… det är också bra att komma till insikt om att oavsett hur ens inställning är innan man åker ut för en längre tid med någon form av uppdrag så ändras den nog efter ett tag och man tvingas inse olika sanningar som man aldrig kunnat ana sig till utan att vara på plats.

Nu när jag satte mig ner att skriva ner mina desperata tankar så började det klia nåt vansinnigt på högra foten. Det visade sig att familjen mygga hade beslutat sig för en liten middagsbjudning på Mzungu kvällen till ära, som om jag inte redan mådde dåligt liksom. Toppen nu kommer jag väl inte kunna sova ordentligt.

(Snälla sara hoppas du tar mitt sms som jag skickade idag på STORT allvar och tar med Xylocain ner)

Ett annat dilemma är mitt hår, DET TORKAR ALDRIG!!!
Ett stående förslag på lösning som jag fått från flera håll nu är att klippa av alltihopa. Jag tror inte jag gillar den idéen, inte alls faktiskt. Idag erbjöd sig min kompis Hellen att hon kunde fläta det åt mig så jag kanske testar det.
Jag fruktar nämligen att om det aldrig blir tort kan jag snart säga som Sid i Ice Age till mammuten Manfred (pappa du vet vad tror jag)
-Jag har bruna svampar i min päls.

Jaja där var kanske dagens roliga, annars är det lite depp. Nu ska jag gå å se om det finns något trevligt att stoppa i munnen.

Blogg 7 November 2009

Ja, vad har hänt sedan sist jag skrev? Jag vet inte vart jag ska börja men jag kanske börjar med att berätta om det stora eventet som jag var på natten till idag. Det var en overnight som händer en gång om året och riktar sig till universitetsstudenter. Det hette ”Campus night” och temat för detta året var ”Higher life” och de kristna studenterna (och säkert deras okristna vänner också) uppmanades att försöka uppnå ett Higher life inte bara pengamässigt utan även kunna göra stora saker för landet och världen med ögonen på Jesus och tillsammans med honom. Det var runt 15 000 studenter där. Jag ville vara där mest för att Jackson skulle prata. Det var skön stämning och det var nog flera tusen som gav sina liv i Guds händer inatt.
Jag var otroligt trött och sov en timme efter midnatt men klockan 02 vaknade jag igen av att mina två kompisar Rose och Hellen gav upp glädjetjut och hoppade upp för att dansa loss till deras favoritsångerska som gick på scen. Och folk var som galna. Jag är verkligen avis på deras energi. Jag filmade lite så om allt funkar så kan ni se lite hur det var, men ni skulle vart där. Om det inte funkar med att lägga upp filmerna ikväll så ska jag göra mitt bästa för att få upp dem så snart som möjligt.


Också tog jag en bild när Jackson pratade.

I övrigt så vill jag dela med mig lite av lyckorus, nästan varje morgon jag vandrar till bussen hör jag långt borta eller väldigt nära små små små röster "zungu! zungu!" och jag ser mig omkring för att se vart den lilla rösten kom ifrån. Jag har några stammis-ropare som bor hundra meter eller så från vägen men det är inte så många träd ivägen så de ser mig på långt håll. Jag kan se den stå och hoppa upp och ner av upphetsning bakom en husknut. underbart!
En dag kom jag förbi några barn kanske 3-5 år gamla och de var precis i min väg där jag skulle gå. Det blev fullkomligt galna av att se en Mzungu (viting) på så nära håll så de kunde inte stå stilla de bara skakade och hoppade upp och ner och några kom till och med fram för att få skaka hand detta alltmedan de skrek för full hals: "Zungu! ZUNGUUUU!!" Oslagbart jag kunde inte sluta skratta under resten av vägen.

På samma väg såg jag en morgon en otroligt vacker skapelse:

Inte illa alls måste jag säga. Det var ju till och med så att jag fick fram kameran enkom för detta tillfälle. -undrar just om den hade varit slämmig men mättande...
Nu är maten klar så jag avrundar. Filmerna kommer inom kort hoppas jag. Det får ni inte missa.

Kram!!

lite kort, för maten är klar.

kort swahili ordlista:
Baba- pappa
mama-mamma
dada-syster
kaka-bror

Idag tror jag att jag såg en tjuv eller nåt för han blev jagad av en stor folkmassa och sen såg jag hur nån fick fast honom och de började slåss... Jag fick lov att stänga hjärnan lite kände jag. Hoppas att han klarade sig.

pengar är inte något problem

Igårkväll efter samlingen i kyrkan så var jag inte säker på om jag skulle stanna kvar på obestämd tid och vänta på pastorn eller om jag kunde ta mig hem själv, det var redan mörkt. Jag bestämde mig för att inte vänta på honom för då skulle jag bli för trött och jag skulle liksom aldrig komma hem. jag kollade över mina tillgångar och insåg att det skulle bli tajt med pengar till transport men insåg också att jag hade precis så det räkte till både daladala (250tsh) färjan (100tsh) och taxi hem från färjan (5000tsh) så jag gav mig av men var hela tiden nervös att jag räknat fel men allt gick bra och jag kom hem tryggt och fint.
Idag ska jag till kyrkan igen och förhoppningsvis få utbyta intressanta tankar med Rose och Philipo. Ser verkligen fram emot det, igår berättade Philipo stollt för mig att han hade kommit på att om han började äta lunch så skulle han sluta känna sig hungrig om dagarna. En fin insikit tycker jag. (förut ville han försöka hålla sig slimmad hade han förklarat för mig för någon vecka sedan, jag är glad att han kastat det åt sidan för jag kände mig lite som värsta fläskberget som åt lunch... haha)

Nu ska nog Baba Jackson jobba här med datan så jag ska gå och äta frulle!
Kram kram!

Blogg 3 November 2009

Igår skulle jag ha skrivit lite till er och jag skulle också ha chattrat med Sara lite inför att hon ska komma hit om bara några veckor. Men strömmen var av hela kvällen och jag satt istället och läste. För er som inte ännu har läst den så kan jag starkt tipsa er om att läsa boken ”Driven av kärlek” av Bruce Olsson, en fullständigt fantastisk bok.

Igår träffade jag Lena Lilja och vi åkte runt lite, vi stannade och åt lunch på ”Sea cliff” ett riktigt viting-ställe här i Dar. Bilden är tagen vid havet utanför det superlyxiga hotellet Seacliff. Det var vackert där så Lena tog en bild av mig.

I samma område bor de flesta vitingar och de är nästan som isolerade på denna lilla halvö i norra delarna av stan. Det var god mat och trevligt att bara sitta och prata lite. Vi brottas båda två med samma tankar om hur man gör mest nytta här nere egentligen. Vi har båda inställningen att vi inte vill sättas över de som egentligen är menade att styra ett projekt. I mitt fall gäller det i kyrkan med ungdomsledare och i Lenas fall har det med sjukvård att göra om jag förstått saken rätt. Ännu så länge har vi inte kommit fram till något utan bara rört runt lite i ämnet –Hur kommer jag till min rätt här och vad vill Gud att jag ska göra? Men jag är glad att säga att jag ser saker hända som pekar i en riktning i alla fall. Någon dag snart ska jag se till att vi samlar alla ungdomsledare och pratar lite om vad de tycker är viktigt och sådär med ungdomsarbetet. Jag vill hjälpa dem att uppnå det de vill uppnå och inte komma på nån sjuk idé som inte går att hålla liv i efter att jag åkt hem.

Vi åkte också till en stor mataffär och jag blev glatt överraskad när jag hittade "Ryvita" på en hylla, Sara det är stort inte sant? Jag hittade också mitt älskade menthol schampoo så det känns ju bra att det går att hitta om det skulle ta slut för mig.

Tack för era kommentarer här på bloggen, Obbe!! Klart du kan komma hit till mig. Det är bara att boka biljett… och kanske spara lite cash också.

Nyss satt jag och läste lite andra bloggar från de andra PMU-praktikanterna bland annat. En tråkig nyhet är att av dem har dragit på sig malaria och ni får gärna be för henne (sara).

Medans jag läste så vandrade också mina tankar iväg en bit och jag kom på att jag snart ska klä på mig och börja ta mig in till stan, jag tänkte mig att jag måste tacka Gud för att jag får vara här. Innan jag åkte ut så var jag lite deppig till och från och mamma var orolig. Jag pratade med min nära vän tant Snor om vad som egentligen skulle hända med mig när jag kom ner hit. Jag frågade henne vad hon trodde om en möjlig depression. Hon kunde inte tänka sig att jag skulle må dåligt här nere, hennes ord var så sanna för det är här jag verkligen känner frid. Det är lite konstigt men jag är nog lycklig, jag kan i vilket fall inte förmå mig att komma på vad som skulle kunna få mig att inte älska varje stund här. Vad som än händer så är allting något bra som jag får lära mig utav och oavsett om jag tvingas göra något som jag tror jag inte kan eller om jag bara promenerar hem från stora vägen så är Gud med mig och han ger mig mer än jag vet om själv.
Nu ska jag avsluta det här och äta pankakor med Gud och sen ska vi gå till bussen. Får se vad han har för planer med idag.
Over and out.

Jumapili- November 01

Sådärja, ännu en vecka har gått och när jag ser tillbaka på den kan jag känna mig ganska nöjd. Jag kan nog säga att alla tre första veckorna har gått lysande såhär i backspegeln. Självklart har det ju varit lite sjukdom och annat men ingen har dött och nu börjar jag finna mig själv här lite mer. Eller om man hellre vill så kan man säga att jag blir mer och mer förlorad i det här landet, med det menar jag att jag smälter in i det, blir inne i det, har svårt att se mig själv frivilligt åka härifrån... etc

Men idag kände jag också något annat, en känsla som jag tror att jag väntat på sedan jag kom men som liksom inte har infunnit sig förrns nu. Jag ÄR HÄR nu, det är inget som kan ta mig härifrån. Delvis för att jag inte vill men om jag skulle få hemlängtan så finns det ingen snabb utväg härifrån. Imorse tror jag att jag hade velat åka till Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag hade velat åka pendeltåg, kanske fryst lite i höstskurar och annat, kommit in i värmen i kyrkan och träffat mina vänner, min familj...

Nu har jag ju blivit välsignad med nya vänner och ny familj här i Söder och det är jag så glad för men jag vill också sakna hem lite. Ännu så länge saknar jag inte, men jag vet att ni alla finns där hemma och jag skulle vilja kunna träffa er liiiite mer än vad som är möjligt i nuläget. Jag kommer fortsätta att förvänta mig en "BOOM" av saknad om någar veckor... Vi får se, då kommer bloggen svämma över av tårar. Haha!

Okej, nu till vad som händer...

Jag åkte till "overnight" i fredags och det var mer folk än första gången jag var där. Det var ungdomar där från både vår kyrka och andra kyrkor i Dar es salaam. Det var mycket sång, mycket bön och en del "sharing" alltså delande av tankar och Guds ord. Det jag blir så otroligt förundrad över är deras energi, de står upp och lovar Gud hela natten. Jag driver inte med er nu men de sjunger för full hals och dansar runt i timmar till Guds ära. Själv kände jag mig mest dum, men jag sände en stillsam svenne-bön till Gud om att han skulle ge mig samma energi som de andra här så att jag också ska kunna lovsjunga honom på det viset.

På morgonen runt 05 mådde jag pyton, det är jobbigt att vara vaken hela natten (jag behöver verkligen kraft och visdom från Gud så jag vet hur jag bäst ska förbereda mig för kommande veckor). Jag fick vila lite på kontoret innan jag kunde börja åka hem. Men natten var bra och jag lärde mig några nya namn.

igår, dagen efter overnight, spenderade jag på stranden med Debora. Eller egentligen på ett strandhotel. Med pool. Det var väldigt skönt. Vi simmade i poolen, jag plaskade lite i Indiska Oceanen och sen satte jag mig i skuggan och började läsa boken "driven av kärlek"av Bruce Olson. Det kommer bli grym läsning framöver känner jag på mig.

Synen: mig i baddräkt är väl inte den vackraste måste jag säga, men jag har iaf bildbevis på att jag varit i havet efter BARA tre veckor här!! Vilket är en bedrift med tanke på att jag gick i skola i åre och bara åkte ett halvt åk under hela två terminer... Haha.

Idag kände jag mig mer som en missionär än en praktikant, jag fick hålla i första delen av predikan... Jag var först väldigt ovillig till detta för jag är ju ingen talare... eller iallafall så har jag inte sett mig som det fram tills nu. Eller prata gör jag ju mycket men det känns inte som att jag sagt saker som verkligen är något att spara på. Men här har jag redan fått den stämpeln av Abel och vem vet, han kanske har rätt.

Jag klarade iallafall av uppgiften bra genom att inse att det inte var ett "uppträdande" utan att det måste varit Guds vilja att jag skulle komma till den här punkten. Jag fick dela några ord som jag gett till pastorn typ i förra veckan och som inspirerade honom till den milda grad att han ville att jag skulle dela dem. Det är en speciell känsla att säga saker till folk som faktiskt kommit till mig för att Gud visste att jag skulle göra nåt bra med dem.

Imorgon ska jag till kyrkan tidigt tänkte jag och vara på kontoret ett tag för att sedan träffa Lena Lilja (en svensk utsänd av PMU, eller jag tror att hon är utsänd av PMU, hon OCH hennes man är båda utsända men i olika ärenden) vi ska luncha tänkte vi. Hon är ensam med barnen den här veckan för att Per (hennes man) är ute och far så jag tänkte hon kanske ville ha lite umgänge. Sist vi sågs var det otroligt trevligt.

Nu ska jag avsluta detta mastodont-inlägg (hoppas att det går att läsa) och göra nåt annat, typ umgås med min tanza-familj.

skriv gärna kommentarer! Kram!

Anna har en liten affär där hon säljer en massa saker, jag köper mina mobil-pengar där bland annat. Sylvester står i affären alla dagar utom söndagar från väldigt tidigt på morgonen till tio på kvällen. Igår hängde jag med honom en bra stund för det var ingen hemma. Han fick läsa min swahiliordbok och öva svenska ord, jag tror inte han greppade så mycket om jag ska vara ärlig men han visade iallafall intresse och det var ju roligt. (så nu har ajg berättat lite om affären mamma)

Idag tvättade jag en massa kläder, Debora tyckte jag var för dålig på att tvätta så vår nya hemhjälp ställde sig och gjorde om hela mitt arbete, jag tyckte att jag hade lyckats ganska bra men tydligen inte. Hoppas att det här bara var en engångs-grej för att de tror att jag aldrig tvättat för hand förut. Visst att tvätta för hand är inte det lättaste och jag har nog inte det mest ultimata handlaget för det ännu så länge men jag är ICKE så dålig att nå annan ska ställa sig och göra om alltin direkt när jag inte ens blivit klar. Jaja.
Sen åt vi lunch, Ugali (majsgröt) och bönor och spenat. Anna och Jackson sa att de tyckte att jag skulle äta som de (alltså utan bestick) och jag tänkte: ja, varför inte.
Sen tyckte Anna lite synd om stackars vitingen så hon försökte få mig att använda en gaffel ändå men jag vägrade och smarrade i mig hela min portion med bravur och Jackson sa att nu var jag en äkta afrikan. Så det var ju roligt att jag är det -trots att jag inte kan tvätta mina kläder ordentligt.

Sen for jag iväg till Amana (kyrkan) för att vara med på ett bönemöte eller kanske snarare bönesamling för vi var inte så många. När samlingen var slut började jag dra mig hemmåt. När jag åkte taxi hem började jag fundera på en del saker. Jag hade suttit och pratat med Philipo på kontoret en del om skillnaderna mellan Sverige och Tanzania på eftermiddagen och jag kom fram till att det är inte alls så stor skillnad mellan länderna om man kollar på hur människorna är. När jag satt i Taxin och skumpade fram på småvägarna som är helt gropiga och ojämna tänkte jag först på hur mycket jag tycker om att skumpa fram och vänta på att bilen ska få punka eller bensinstopp eller nåt annat härligt afrikanskt.
Om det här området hade varit i Sverige skulle vägen jag åkte på antagligen vara asfalterad och ha gatubelysning. Men för mig skulle ju inte Afrika vara Afrika om alla vägar var asfalterade och hade gatubelysning. Men vem är jag att bestämma hur det ska vara, det är ju som det är därför att det inte finns något annat alternativ. Visst någon väg kanske blir asfalterad här eller där men det är inte det det handlar om egentligen, vad jag menar är att jag börjar inse att det finns väldigt många som önskar att det var på ett annat vis...
Livet här är hårt och det är få som har många valmöjligheter när det kommer till utbildning, jobb, boende. När man har mycket tid att prata med sina nya vänner här och de börjar berätta hur de ser på livet så känner jag mig lite dum för jag tycker ju om att Afrika inte är så som våra länder i väst, men jag vill ju inte att de ska ha det så jobbigt som de har det. Tunga tankar.
Men detta är också en del av mitt uppdrag här, jag ville åka hit för att lära mig se hur det är här och för att prata med människor och höra deras tankar. Nu får jag det och kommer verkligen ha mycket att tänka på under mina månder här.

Vad det gäller trafik igen så måste jag bara dela med mig av en text som stod bak på en daladala i stan: "IT WILL TAKE TIME" när jag läte det tänktejag bara: Oh yes indeedey! Det var sanningens ord det.

Det var allt för idag tror jag, imorgon ska jag ta det lugnt på förmiddagen för på kvällen blir det overnight och då ska jag vara där där där hade jag tänkt. Jag har lovat Abraham (en ungdomsledare) att bjuda in alla jag kan så hjärtligt välkomna allihopa om ni skulle råka ha vägarna förbi.

Jumatano-onsdag

Igår blev en väldigt lång dag som slutade med en väldigt utdragen hemresa från kyrkan. Lite segt men som lite plåster på såren så fick jag en god nattsömn, jag kom på att jag skulle testa att lägga en handduk på kudden för att det inte skulle bli så vått och det gick strålande.
Men jag var ändå ganska trött när jag vaknade och sov nästan till nio.
Sen önskade jag att jag skulle få stanna hemma men pastorn ville att jag skulle åka till kyrkan så det var bara att traska iväg till vägen för att ta en minibuss. Nu börjar allt kännas ganska vant. Jag vet vart jag ska gå och jag vet vart jag ska kliva av. Jag vet att jag har all tid i världen på mig för att det är allmänt kännt att det inte går att styra över trafiken här i africa.

Idag i kyrkan har jag suttit och skrivit in en text i ett powerpoint-dokument som ska användas på söndagsgudstjänsten. Jag får tydligen bidra till predikningarna med mina visdomsord och kloka tankar, det är kanske lite konstigt att tänka sig att jag har nåt att ge men tydligen så...

Jag begav mig hem ganska tidigt för jag hade gjort det jag skulle. Bussen kommer och jag hoppar på för jag har faktiskt ganska bra koll på vart jag kommer hamna med en hel del bussar numera. Idag gick resan till "feri" (färjan) ganska fort tror jag, inte alltför långa väntetider och jag hade sittplats också. Han som ropar åt folk att åka med sa typ till mig (på swahili): "Du viting det finns en ledig plats längst bak i bussen, sätt dig där du."
På ett ställe där bussen stannade till såg jag en syn som jag inte ser så jätte ofta här men som jag absolut aldrig ser hemma. Två medelålders män (som jag tror var parkeringsvakter eller nåt) gick och höll varandra i handen, alltså verkligen höll i handen och inte bara skaka hand. Det är helt normalt här, jag blev supersugen på att ta en bild men det där är något som man måste uppleva "in real life" för att förstå hur det är. Om jag tagit en bild skulle ni kanske tro att den var fixad. (ps/ männen var inte ett par, par håller inte handen här för det mesta, de var bara goda vänner)
På den sista daladalan var det knökat med folk och jag fick stå upp i mitten av bussen typ. Jag sa till "inkastaren" innan jag klev på att jag skulle till maweni (han trodde först att jag skulle till kipepeo beach (turist-hak nummer ett) men då rättade jag honom och sa då maweni.) Sen hör jag honom ropa nu är vi i maweni! Men ingen mer än jag skulle tydligen av och jag hann inte fatta det innan de började åka igen. Då kved jag lite hysteriskt: ehm STOP! Och en man som stog bredvid mig sa (på swahili) nåt i stil med, men ska du av här? (ja det ska jag) så ropade han till killen vid dörren: Hörrö vi har en viting som ska av här!!
Det var lite roligt hur han sa det och sen när jag klev av så bad dörr-killen om ursäkt och jag sa att jo visst, men bara för den här gången. Haha.

Jaja livet är härligt och sedan gick jag och hängde med Sylvester i den lilla affären. (om jag inte berättat om den lilla affären tidigare så får ni säga till mig, jag har inte koll på vad jag berättat.)

Nu ska jag tvätta underkläder och sen tvätta mig och sova. Imorgon kväll är det bönemöte i kyrkan.
Kram på er!!

far och flyg! med längtan efter vind och regn.

Jag ska snart iväg för att träffa en svensk tjej i stan men ville kolla mina mejl först och världens snällaste Jackson låter mig sno internet av honom för en stund.
Igår eftermiddag hämtade Anna Jackson och Debora upp mig vid kyrkan så jag fick åka med dem hem. Det var grymt. Jackson är en utomordentlig bilförare och han lyckades vejja för ett flertal galna bilister och därmed förhindra diverse krockar som hade kunnat inträffa.
Igår pratade jag lite med Abel om vad jag ska göra här i kyrkan. Jag kan säga att det har kommit upp lite saker som jag känner att jag vill ta tag i. Bland annat att se till att ungdomarna börjar umgås mer och se mindre på tv när de kommer till centret (just nu finns det bara en tv som underhållning och inget annat, de som känner mig sen barnsben kanske vet att jag har en tendens att paralyseras av tv-aparater så för min egen skull vill jag också att tv:n tas hädan.)
Om ni har förslag på bra och roliga sällskapslekar så får ni gärna mejla dem till mig:

linnea.akesson@gmail.com

Skriv gärna hur lekarna går till också så det inte finns nån risk att jag inte kan leken.
Jag planerar också att idag söka runt lite på stan och se vad det finns för utbud av leksaker här i Dar.
Jag fick frågan här på bloggen vad som är min uppgift och uppgiften är väl i stort att finnas med i församlingen och på centret och se verksamheten och vara en del av den på olika sätt. Med tiden kommer ni kunna se vad det blir av det. Jag hoppas att jag kan vara en bra berättare.

Jag hoppas att ni hjälper till att be om regn över Östafrica fortfarande, det är dåligt med det just nu, det kom regn en dag typ i fredags eller lördags och då låg vattenpölarna kvar ganska länge men sen dess har regnet lyst med sin frånvaro (verkligen lyst alltså= solen) så jag hoppas på ett slut på torkan.
Tack för hjälp i bön.

Nu ska jag bege mig till stan.
Kram kram!!

En sån dag...

Ja sanna mina ord. Idag började med en kalldusch och hårtvätt vilket verkligen piggade upp. Jag vaknade av att Sylvester krattade fint på tomten efter störtregnet igår. Sen åt jag lite frulle och snart var det dax att åka till kyrkan. Jag gick ut för att sätta mig i fotöljen som står utanför köksingången och sätta på mig mina sandaler. När jag sätter mig ner brakar hela stolen ihop under mig och det var högst oväntat. Jag ser att gardinen dras ifrån i Sylvesters fönster och förstår att jag är iaktagen. Det är bara att skratta åt alltihop. Jag passar även på att ge Debora någonting att skratta åt så jag ropar på henne och förklarar att jag nog verkligen behöver gå ner i vikt eftersom jag nu börjar förstöra möblemanget. Hon får sig som sagt ett gott skratt. Sen går vi och har en liten Foto-session med Mama Annas apelsinträd, detta för att jag tänker att det kan göra min lilla mamma en smula avis...

Sen for vi till kyrkan och lyssnade till en tämligen hetsig predikan om kraft... tror jag iallafall att det var. Efter mötet fick jag äntligen träffa och klämma lite på mina nya vänner och skvallra lite med dem. Jag hade också ett mycket givande samtal med en utav dem och vi utbytte lite idéer med varandra. Mycket givande. Sen gick vi och åt lunch.

När jag kom tillbaka till kyrkan så sa Rose (en kompis som jobbar på kontoret) att de skulle åka några stycken hem till Abel för att se hur Rebecka mådde. Hon frågade om jag ville hänga på eftersom att Abel och jag bor grannar. Jag trodde jag tackade ja och hon sprang ut. Sen hittade jag inte henne igen så de drog väldigt snabbt. Jag blev kvar att prata med några en stund till men sen bestämde jag mig för att jag var trött och ville hem. Jag gick ut för att få tag på en Daladala men ingen skulle till färjan. Med lätt panik stod jag där och kände inte alls för att ta en taxi, det är svindyrt. Så kom en utav killarna i kyrkan ut och pratade en stund och han försökte komma på vart jag kunde åka istället typ. Jag blev lite chockad över att han ville föreslå mig att åka nånstanns som jag aldrig varit förut och där byta åt nåt annat håll, nejtack tänkte jag.

Jag beslutade att jag skulle åka till "Posta" för därifrån tänkte jag mig att jag skulle kunna hitta till färjan på egen hand. Sagt och gjort!

Jag tror att minibussen jag satte mig på hade fått punktering eller något på båda bakhjulen för det skumpade nåt så vansinnigt. Väl framme vid "posta" klev jag av och fokuserade blicken på nåt i fjärran föremål och började gå, nån kille som säkert ville sälja saker försökte stoppa mig och jag sa att jag ville inget ha och ville att han skulle låta mig va. Tillslut skrek han efter mig: -Where are you from? Norwey? Sweden? Hej-hurmårdu?-vartskadu?-hejdå?

Jag blev lite full i skratt och ropade tillbaka: -Hejdå!

Det var lätt att hitta till färjan och förhoppningsvis har nu Dar es Salaam krympt lite till i min värld. Jag fick vänta jättelänge på färjan och väl på andra sidan tog jag en daladala till och hade sedan bara en två kilometers promenad kvar tills jag skulle nå hemmets trygga vrå. (behöver jag säga att jag redan var trött?) Jag hoppade av bussen och började gå. Som tur var så hittade jag hem (tack mamma, tror jag, för mitt överlägsna lokalsinne) och kom hem efter två timmar typ.

fjuh vilken pärs! Men det var det värt. Imorgon ska jag på't igen och det med stor framgång hoppas jag. tihi.

Väl mött allesammans!

Kramar från en friskare svenne i söder.

Tråkigt att säga...

Men jag beslutade mig för att stanna hemma och missa böne-natten igårkväll. Jag ville verkligen åka dit egentligen men det föll sig inte bättre än att jag kände mig lite sämre mot kvällen och ville inte åka in till stan för att sedan vara vaken en hel natt. Vet inte om det var ett klokt eller mindre klokt beslut. Idag mår jag typ inte bättre. Jag är väldigt snorig. Men förhoppningsvis lönar det sig att jag vilar.

Det om ett dunder regn nu på morgonen och det lämnade efter sig några vattenpölar på innergården. Jag satt en stund och tittade på dem, lycklig över hur Gud hör bön för vi bad om regn häromkvällen. Dock så regnade det inte så länge som jag tror det skulle behövas. Men förhoppningsvis drog regnet vidare till de ställen där det behövs mer än här. Fortsätt att be ni där hemma.

Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag har något roligt att dela med er!
Kram kram!

Overnight

Igårkväll kom Abel och Rebecka över till oss och ville be för mig, så att jag skulle bli friskare. Jag sov bättre inatt och blev inte lika kall som tidigare nätter så nåt gjorde Gud iallafall. Nu får vi se om jag pallar fara till "Overnight" ikväll. Kan hända så mår jag trots allt bäst om jag inte åker, men det är viktigt att vara med på ungdomssamlingarna så jag får träffa ungdomarna.

Abel sa imorse att det antagligen blir en bra kväll ikväll så lite sugen är jag ju på att se hur det blir. Men jag ska låta dagen ha sin gång.
Idag ska jag ta min sjunde lariam tablet. Det går riktigt bra med den där medicinen och jag känner mig inte så rädd att få malaria trots att alla runt omkring här tycks få den till och från som jag redan nämt.

Idag började jag packa ur mina väskor. Jag behöver ju faktiskt inte leva i en resväska i ett halvår bara för att jag inte är hemma i min lägnhet. Så jag har lagt kläder på lite hyllor i min garderob och ska snart ställa i ordning på skrivbordet med mina böcker. Anna sa att hon skulle städa senare och då är det ju ganska shysst av mig att röjja undan mina saker som ligger spridda över halva rummet. (Mamma kanske blir det ordning på mig här i Africa) Man kan ju drömma iallafall.
Just nu städar jag dock inte, jag sitter och pumpar svensk-disco-härlig-musik i arbetsrummet. Pacific för hela slanten. Feels good. Jag försökte även få till lite Mr Ljungblahd men det gick inte riktigt vägen.
Utanför fönstret ser jag kossor och getter som går och betar, eller om det är får... Jag är inte helt säker. Men bräker gör de likväl. Det är fridfullt här och jag önskar mig helt frisk så snart som möjligt.

Lite smolk i bägarn kan man tycka.

Kära älskade läsare!
Jag har ett böneämne tror jag. Jag har en förkylning på ingång och det är inte helt lätt att bara slå det ifrån sig. Jag tror mitt största problem är att jag aldrig blir torr. Svetten lackar dag som natt och jag försöker torka av mig men håret är blött och kroppen är blöt.
Jag vill att ni ber för att jag ska må bättre. Svetten behöver inte vara ett problem sedan men just nu kyler den av mig för mkt.
Det är absolut ingen fara med mig och det är ju helt naturligt att reagera på väder och allt. Det är bara lite smolk i bägarn som man säger.
Vad som då är värre och nåt ni kan be för är hur alla här tycks dra på sig malaria titt som tätt, det är inte så bra och det tar folk ur spel för några dagar så arbetet blir lite lidande, inte för min del men för dem.
Be gärna för att det ska komma mycket regn över tanzania nu också, jag har hört att det börjat regna i Kenya nu men det behövs över hela östafrika. Människor i morogoro (en region lite sydväst om Dar es salaam) svälter nu på grund av att det inte finns nåt vatten och därav inte heller nån mat. De måste få hjälp. och framför allt måste de få vatten.

Nu till nåt lite roligare, pastor Abel och hans familj bor granne med mig och de har både kattungar (I like) och hundvalpar (också de väldigt söta) och Mellanflickan i familjen (Brenda) visade stollt upp hundvalparna för mig och berättade att den ena var hennes. Hon är 10 år (alltså lika gammal som min kusin Elin och jag tänkte på dig Elin för du hade nog kunnat ha jätteroligt med Brenda och hundvalparna, synd att du inte är här).
En utan kattungarna klättrade upp på mig och pep som om dess liv sakta höll på att rinna ut. så ville den inte släppa taget så Brenda fick hjälpa mig loss. Jaja. Djur i all ära, nu ska jag gå att dricka lite frukost te.

Fortsätt att skriva kommentarer, det är väldigt roligt att få!
Kram Kram!

Här! mina vänner ser ni maten som jag väntade nästan en timme på idag. Det var säkert värt det tänker n i säkert nu...

Jag kan ärligt säga att det enda som var värt att vänta på var köttet (mishkaki heter det) det andra var så att säga blaha blaha enligt mig. Grejen var att jag var inte speciellt hungrig när jag beställde men hann bli det medans jag väntade och det gjorde mig irriterad för jag hade kunnat åka hem en timme tidigare och ätit nåt hemma. jaja, jag fick iallafall i mig något och sedan åkte jag hem.

Det var nog första dagen idag som jag var med om några incidenter. Just den där matgrejen kan ju vara så typiskt africa. Men nu till den andra grejen. Det hände faktiskt redan på morgonen när jag åkte daladala till "jobbet" . En lastbil med jättestor last körde lite för nära minibussen och ena backspegeln rök och till på köpet rakt in i förarens fönster så spegeln gick sönder och rutan också... Haha helt sjukt, och det var ju bara att köra vidare för oss. Jag kom iallafall fram ordentlitg och det gick hur bra som helst att korsa vägen idag. Jag kommer nog inte dö vid den vägen (som jag trodde först) och med den insikten kommer jag spara mycket pengar. Idag åkte jag också helt på egen hand hemmifrån och tillbaka igen. Det känns stort att jag faktiskt kan det. De första dagarna här tänkte jag lite: -hur tusan ska detta gå?! men se det går ju finnemang det.

Det är bara att tacka Gud och gneta vidare.

over and out!

En kortis innan jag drar till stan.

Hej på er!
Hoppas ni gillade mitt skitlånga inlägg igår, idag blir det lite kortare. Jag tänkte bara att jag skulle berätta för er (och speciellt kanske Emma som kommer veta precis vad jag pratar om eftersom att vi inväntat detta tillsammans många gånger) Nu har min "lös-i-magen-period" kommit igång, det känns skönt att veta att allt är som det brukar vara och jag kan med glädje tömma min kropp med jämna mellanrum.

Alltså en vecka in i matchen och min kropp är med i processen. Nu är det frukostdax.
Kram!

En vecka i Tanzania

Det blev inga bilder på overnight, jag tog bara typ en... när de spelade. Men den blev inte bra så där går det. men jag ska göra bättre nästa gång.

Jag tog några bilder i kyrkan idag däremot. Som jag tänkte jag skulle visa för er. Såhär ser det ut längst fram i kyrkan, jag tycker om målningen på väggen, tror den föreställer några som lovsjunger Gud på stranden. fint.

Det kom ett par till kyrkan som nyss hade gift sig och det blev ett litet firande och hissande av brud och brudgum, äkta afrikanskt glädjerus fick jag smaka på och där stog jag och kände mig stel och tråkig. kanske kommer jag att bli mer lik dem om ett tag och också balla ur av glädje sådär.

Nu har jag varit en vecka i Tanzania och jag inser att jag inte förstått att jag ska vara här LÄNGE för nu börjar jag känna mig stressad att inte hinna ta in alla intryck och allt. Typ som om jag skulle hem om nån vecka. Men jag ska ju inte hem. Det här är ju mitt hem nu, det kan snart bli dax att förstå det och inte bara säga det till sig själv hela tiden.

I fredags natt var jag på "Overnight" som ni säkert redan läst nåt om. Det var en old fashion-bönenatt (som mamma sa när jag berättade för henne om det hela) som vi tydligen hade i sverige förr i tiden. Jag ska säga att hela grejen är faktiskt en ganska trevlig grej som vi borde ha hemma också. Men kanske inte varje vecka utan kanske en gång i månaden eller så. (SIDOSPÅR: Abel berättade för mig idag att de förut bara hade det en gång i månaden och att det var en väldig uppslutning till det)

-back on track:

Det började klockan 22:00 (eller klockan fyra som man säger här enligt swahili-tid) och då hade vi en liten samling och Abraham (som är bror till Abel, Abel själv hade malaria och kunde inte vara med på grund av sin medicinering) han pratade om bön och vi hade lite samtal kring hur vi ber och varför vi ber och också varför vi ofta ber OM saker. Att vi vill ha hjälp eller ha nåt annat. Abraham sa att eftersom ordet för bön på swahili betyder att man ber om saker, och inte att man tackar för saker eller så. Därför blir det lätt att man inte tackar för allt gott Gud gjort eller att man lovsjunger honom utan istället ber honom om mer, mer hjälp, mer välsignelse eller liknande. Han menade att det är viktigt att komma ihåg att Gud är värd mer än bara hjälpa i vår nöd. Det var en bra stund. Sedan var det lite lovsångs-time och jag gick ut en stund och fläktade mig i nattluften. Sedan var det bönestund och vi bad enskilt först och sedan tillsammans.

Sen drack vi te. Och sen skulle de börja spela musk. jag gick in på Offisi och pratade lite med en kompis om hur olika saker är i sverige i förhållande till Tanzania, mycket trevligt. Sen var det morgon och jag och Deborah åkte hem.

När jag kom hem hade Mama Anna bäddat rent i min säng och jag blev så varm i hjärtat. Hon är underbar. Jag sov i några timmar och sedan skypade jag i två timmar med Matlida. Om ni vill prata nån gång så lägg gärna till mig, linnea.akesson1 heter jag där och har ni tur så kan vi få en liten pratstund. Igår var det en väldigt soft dag, jag borde kanske ha sovit men det kändes som att jag inte behövde det. jag gick och la mig tidigt på kvällen istället.

Idag var jag i kyrkan på min andra gudstjänst i pingstkyrka i Tanzania. Det var en bra och föredömligt lagom lång gudstjänst. Efter mötet blev jag upphämtad av Per Lilja som är utsänd av PMU och bor med sin fru Lena och deras två barn i Dar es Salaam. Jag var hembjuden till dem på lunch vilket var mycket trevligt. Vi pratade mycket och det var skönt att prata lite svenska, annars blir det att jag pratar mest svenska med mig själv -i mitt huvud- och det är lite insane-varning på det så det är bra att ha per och lena nära.

Sen körde Per mig till Färjan (i sin monstertruck till bil, STOR) och ajg ringde efter taxi till andra sidan. Jag klarar av färjan och allt bra men ännu känns det för mycket viting över mig. jag ska fundera på vart skon klämmer så ska jag lossa lite på skosnöret och släppa lös vad det nu är som skulle göra att jag kände mig helt i hamn med livet som African-lady (sara! Jag kanske ska bli: "old African mama drinking tea in the morning", vad tror du om det?)

Imorgon ska jag till kyrkan och hänga på kontoret med Rose och Filippo, NICE.

Puss och kram på er.

(ps/ Moster, jag har inte adressen ännu.)

Jag och Debora

äter lunch: Chipsi na kuku.

Titta Johanna och Isan! Älgaspelet är på plats. Vi testade det häromkvällen och det var tämligen tjusigt, jag hade dock tyckt det var roligare om det hade plingat lite.

Här är vardagsrummet. en trevlig plats att hänga på. specielt i de leopardmönstrade sofforna...

Här är

matplatsen

sedd från

vardagsrummet.

Min toalett och dusch!
Och här under är min säng.

Jag ska öva mig på att lägga in bilder. Det här blev en enda röra. Samahani sana! (ursäkta så mycket.)

Ikväll är det tänkt att jag ska medverka på "overnight", det är typ som "inside out" i Filadelfiakyrkan stockholm bara det att du är där HELA natten, kanske något vi borde ta till oss... jag ska ge en så utförlig rapport jag kan om natten sen. Ett är säkert och det är att jag kommer vara sjukligt trött efteråt.

Glid i frid allesammans!

torsdag i stan.

Ikväll har vi elektricitet och jag tänkte att jag skulle uppdatera lite. Igår var det ”Nyerere-day” den dagen är de flesta lediga för att minnas Julius Nyereres döds-dag. Jag spenderade dagen tillsammans med Debora här hemma och vi hade en riktigt skön dag. Idag åkte jag med Abel till Kyrkan och satt på kontoret med Phillipo, Rosie och Glorie. Sen bestämde jag mig för att åka hem på egen hand för att se hur det gick och för att inte komma hem för sent.

Jag hoppade på en daladala och åkte mot färjan. Det är roligt att se hur alla kör. Jag kan inte sluta att fascineras över deras teknik. Det är som att alla är boskaps fösare från början och att de inte har slutat vara det. När han som körde min daladala tyckte att den framför körde för långsamt och var ivägen då körde han bara upp vid sidan av den framför och ”daskade till” minibussen i ”rumpan” som om det vore en lat ko eller elefant snarare kanske. Och så körde den framför en bit. De hanterar inte fordon som vi gör. Här är de mer levande, de kan ta sig fram nästan överallt och gör det också.

Jaja jag kom fram lagom till en färja och allt gick bra. På andra sidan väntade Debora med en taxi och vi kom hem precis innan solen gick ner. Nu sitter jag och skriver till er och skypar med sara.

Glömde berätta vad jag gör ikväll!!

Det är tv-kväll.
Tanzanska versionen av Idol är på tv och vi är bänkade. Det är lite roligt att det finns överallt inte sant?

här heter programmet "Bongo"

Jumanne

Kära läsare igen!

Idag har jag träffat många nya människor, det kommer bli lite knivigt att komma ihåg alla namn men jag hoppas jag ska lyckas. Det som tog upp största delen utan dagen måste jag berätta för er!!

För att komma in till stan måste vi åka en färja (som jag redan nämnt) och idag när vi kom dit i bilen så visade det sig att bryggan på ena sidan hade gått sönder så de kunde bara använda den ena sidan. Alltså fick bilarna köra på och sen när färjan kom till andra sidan var den tvungen att vända sig och bilarna fick köra av från den baklänges. Detta gjorde att det tog extremt lång tid för varje tur. Vi satt i två timmar och väntade på att vi skulle komma på färjan. Sen kom Pastor Abel och jag följde med honom istället till fots. Då kom vi med färjan och kom över till andra sidan.

Det var sjukligt mycket bilar idag också och jag vet inte varför alla måste ta bil. I och för sig tar inte alla bil eftersom det är sjukt många som går också. Men jag trodde nästan jag skulle dö nu ikväll när min nya kompis Elisabet tog med mig till ett ställe ganska nära kyrkan men vi var tvungna att korsa den stora vägen. När vi skulle tillbaka var det redan mörkt och eftersom det inte finns några gatulampor på många platser i Dar så är det bara en hög med ljus som kommer susande mot en när man står vid vägkanten, sånt gillar inte jag. Jag är ju tant för tusan! Jag tror att jag ser till att inte följa med på sådana upptåg nåt mer. I alla fall inte där det inte finns något övergångsställe… jag tycker det är otrevligt nog som det är redan när det är ljust. Jaja nog med elände.

När jag och Abel var på väg hem tog vi en Bajaj från färjan och hem. Det var ju intressant. En bajaj är som en sån där cykeltaxi fast som en moppe istället. Det kändes INTE stabilt kan jag ju säga, men det var ändå kul att pröva, kanske hade det varit ännu roligare om det inte hade varit så mörkt. Jag har hört att det ska vara dåligt att vara ute när det är mörkt. Tant som jag är så hakar jag upp mig lite på sådant. Men allt gick bra och nu är jag hemma igen.

Först var det tänkt och schemalagt att jag skulle vara med på olika klasser imorgon men sedan kom Abel på att det är ”Nyerere-day” imorgon så jag är ledig… tjoho!Antagligen tar Debora med mig till stranden. Debora är dotter i familjen jag bor hos. Det kan nog bli trevligt.

Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte. Väl mött alla!

Inga bilder men likväl en hel hög med text, längst ner finns mitt nummer!

Kära bloggläsare!

Hur har resan gått kanske ni undrar, den gick väl så bra som en flygresa kan gå… Eller nej förresten, det var ganska segt faktiskt. Det bästa med resan var att jag fick se London från luften och drömma mig bort en stund. Men i övrigt var resan mest jobbig. En annan ljuspunkt var middagen vi fick på flighten från heathrow, kycklingpasta med färsk sallad och sen en jätte-smarrig kaka till efteråt som bestod av typ kladdkaka-botten och chokladpudding över… mumma!!

Men nog nu om den hemska flygresan! Jag kom ju faktiskt fram också!

När jag klev ut från flygplatsen så kom det upp en man till mig och frågade om det var jag som var Linnéa, jag kunde ju inte säga nej:P så jag sa att det var jag. Det var Jackson som hade kommit fram till mig och sen följde jag med honom och Anna till deras bil och vi åkte mot hemmet. Huset jag bor i ligger en ganska bra bit utanför stadskärnan om man säger så, vi måste åka en färja över sundet och sedan bil några minuter. Det är ett väldigt fint hus som känns väldigt tryggt och bra, vi har vakthundar som springer runt huset och en hög mur.

När jag tvättat mig lite och bytt kläder åt vi frukost och sedan åkte vi till kyrkan för att presentera mig och lite så. Vid det här laget började jag känna mig ganska trött eftersom jag inte hade sovit alls nästan sedan jag gick upp på lördag morgon (jag hade den sämsta tänkbara platsen på flygplanet). Under predikan började jag blinka till mer och mer så vi åkte innan det var slut men jag hann träffa ett missionärspar som jag ska ha kontakt med här nere och ta deras nummer innan jag gick.När vi väl kom hem igen fick jag god mat och sedan gick jag och la mig. Klockan var bara tre på eftermiddagen men jag somnade som en stock och vaknade typ tre och en halv timma senare.
Det första jag tänkte när jag vaknade var: Oj har jag sovit hela natten och det är morgon nu? Och då fick jag lite panik nästan för jag hade inte tagit ner myggnätet (och man vet ju att det är otroligt viktigt att sova under myggnät om man vill undvika malaria) men så kom jag på det smarta att kolla vad klockan var och då var den bara sex på kvällen. Så jag lyssnade på lite musik och sen bestämde jag mig för att somna om och jag tog ner myggnätet.

Idag (Måndag) har vi tagit det ganska lugnt först frukost och sedan bestämdes det att vi skulle åka in till stan för att ordna med lite saker. Jag skulle växla lite pengar och sedan skulle vi hämta mina visum-papper så att jag kan få iordning mitt visum i passet. Men när vi skulle åka iväg så hade ena bakdäcket fått punktering. Jackson började plocka fram reservdäck ur bakluckan och sen hjälpte jag till att byta däcket (måste väl tacka pappa för att han ”tvingat” mig att byta däck hemma) eller jag hjälpte till att hissa upp bilen, det var inte lika lätt som i Sverige om man säger så. Haha. När vi väl kom iväg i bilen så tog det sin lilla tid att komma dit vi skulle också, det var mycket trafik ute på gatorna och alla vill komma först. Igår kom jag på ett motto som kan tillämpas på trafiken i Tanzania:
”När man kör bil i Tanzania måsta man: -Ge allt! Och ha kul, kanonkul… (i alla fall tills det smäller.)”
Det stämmer verkligen, det är så bilförarna gör. Men idag kom jag fram till att det verkligen är bra detta för mina nerver. Med tanke på hur alla kör så skulle det egentligen hända krockar ständigt och jämt, alla skulle krocka med varandra rent logiskt. Men det händer inte här, vi såg en bil som krockat igår. Men jag har inte sett nån idag, jag såg en man NÄSTAN bli påkörd av en motorcykel dock. Men det bevisar ju bara att jag har rätt , olyckorna händer INTE så ofta som de skulle kunna göra. Detta gör mig ovanligt lugn till sinnet. Jag börjar bli helt avslappnad i baksätet och varje gång Jackson axar upp farten för en omkörning precis innan ett möte så fnittrar jag nästan av vällust. Jag kommer nog klara av att bo här.

Jag har ett telefonnummer som ni gärna får höra av er på: +255715282743

Nu ska jag snart gå hem till Abel som är pastor i kyrkan som jag ska vara i och prata lite om vilka uppgifter jag ska ha och hur schemat ska se ut de närmsta veckorna. (eller dagarna.)

Kram på er alla! Glid i frid och jag skriver snart igen, kommentera gärna!

Leo ni Ijumaa na kesho nitasafari mpaka Arlanda

Idag är det fredag och imorgon reser jag till Arlanda. Men jag åker ju även steget längre och på söndag vaknar jag upp på flygplatsen i Dar es salaam. Det gäller att hålla huvudet kallt, inget annat kommer vara kallt nämligen. Haha

Idag är en stor dag eftersom min lillasyster fyller 20 år idag!!
GRATTIS LOVISA!

alhamisi

Hey Hey Hey!
Idag är det torsdag (alhamisi) och om två dagar åker jag till arlanda och sätter mig på ett flygplan som tar mig till mitt nya hem. Eller det som kommer bli mitt hem under det närmaste halvåret.

Nu sitter jag i mitt gamla rum hemma hos mamma och pappa. Och nu ska jag också passa på att göra lite rätt för mig genom att utför några olika hushållssysslor som underlättar för resten av familjen.

hejrå!

jumatatu.

Idag är det måndag och ett ytterst litet, småttigt, pyttigt och fjutt antal dygn kvar i detta avlånga land som heter Sverige.

Innan jag går vidare och berättar om dagens äventyr vill jag bara ge lite uppmärksamhet och uppskattning till alla mina vänner som uppenberligen gillar mig så mycket att de frivilligt klämde in sig i Fröken Norbergs etta (som måste ha blivit ganska varm med så många personer) i lördags för att överraska med en liten fest. Det var roligt att se er där och jag kommer ha det minnet med mig när jag reser iväg.

Idag hade jag tänkt börja packa faktiskt, det var planen. Men istället åkte jag till tandhygienisten som fick latja runt i min lilla käft bäst hon ville, vilket var angenämt till tusen. Därefter gick jag och hittade lite trevliga kläder som jag tänkte skulle passa att skyla min lekamen under min resa i den undre världen (alltså delen av världen som ligger på den undre delen av världskartan). Jag passade även på att köra förbi en stormarknad och bulla upp med hygienartiklar inför resan och så maxade jag med x-antal påsar med tuggummi, sånt tuggummi med fyllning i för de tycker jag är otroligt smarriga och jag tänker mig att de kan göra mig lite lycklig i själen under svårare stunder. Sådärja, IMORGON mina vänner, imorgon SKA jag packa mitt pick och pack.

Nu ska jag sova.
Kram!

wiki moja!

Jorå nu är det inte mycket tid kvar för mig här i lilla Sverige. Jag vet inte riktigt vad det är för tankar och känslor som är starkast i mig just nu men det är nog en mix av förväntan över det som komma skall och nervositet över hur jag ska få ihop min packning. Men nog ska det gå vägen alltid, idag blir det att hänga runt en del.

Sömn kan göra underverk.

Det är kanske ingen nyhet, inte ens för mig även om jag inte tagit det till mig så mycket i tidigare dar. Men sömn gör så mycket för kroppen. Inatt har jag säkert sovit 10-11 timmar och det känns så skönt att ha tagit tag i hälsan lite. Det är ju trots allt viktigt att jag är frisk och pigg när jag anländer till Dar om 9 dagar ungefär. Och för att inte tala om flygresan dit, DÅ vill jag inte vara sjuk. haha.
Idag ska jag ta det lugnt men ändå stressa runt så mycket jag bara kan. Det är mycket som ska göras klart. Och ikväll blir det min sista "Inside Out" kväll på ett väldigt långt tag. Det känns väldigt tråkigt på ett sätt men det är ju för en god sak iallafall.

När man slappnar av lite...

Då kan man falla djupt om man inte ser upp. Nu har jag ju som jag redan nämnt slutat gå till jobbet för att koncentrera mig på att jag ska resa och att få ordning på min packning. Nu känner jag dock att det är fara värt att jag drar på mig nån form av sjuka, kroppen är lite skör just nu. Jag hoppas att ni som läser bloggen och tänker på mig kan hjälpa till att be för mig så jag slipper bli sjuk. Det är inte riktigt läge för det just nu.

Glid i frid!

Nya tider kräver nya åtgärder.

Nu har jag tagit och "sagt upp mig" från jobbet. Det känns som att jag måste verkligen få bestämma helt över den tiden jag har kvar här på svensk mark. Nu ska jag packa och mingla och sova. Allt jag behöver mest typ.

Idag ska jag styra upp ett och annat och hoppas få ta del av ett gott stycke finkultur till kvällningen. Antingen fin eller ful... spelar ingen roll riktigt. Antingen blir det Kungl. Operan eller så blir det Bio. Får se hur det blir. Men det blir förhoppningsvis "fin-kulturen" som får övertaget.

Igår hade jag en bra dag där jag fick vara med min kära moster till och från under dagen och sedan träffa olika människor i kyrkan. Fick lite mer fokus på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Det som är viktigast är att Gud är med mig i det som jag ska ge mig in på och det är han som det verkar just nu. Även om jag är trött och sliten (vilket jag ska ändra på, jag lovar) så har han en famn för mig där jag ska vara trygg. Lite svårt att förstå egentligen men han är stor och jag är liten, jag får vila i hans nåd.

Kram på er alla! Nu börjar nya dagen!

/ Linnéa

Samma Stjärnor på Samma Himmel

Nuförtiden, Varje kväll när jag kommer hem och det redan har blivit mörkt tittar jag på stjärnorna. I väntans tider såhär innan jag reser ut så går tankarna osökt till tidigare kvällar under andra resor. Då jag stått med Emma i Mtae (en bergsby i norra Tanzania) och letat hur länge som helst efter bekanta stjärnbilder, främst karlavagnen och orionsbälte, här vet man ju exakt vart man ska titta för att hitta dem.

Nästa gång jag inte hittar de bekanta bilderna på himlavalvet kommer jag inte kunna ta hjälp av Emma längre, det kommer nog kännas tomt.

Jag byter till blogger?!

Okej jag började inse när mina två goda vänner, brudarna i Rwanda, började filmblogga att jag hade valt fel blogg att blogga ifrån...

Nu testar jag att byta då. Men adressen är ju densamma så jag hoppas ni hittar hit.